Hang with me
Nu har jag bestämt mig.
Den här bloggen (och blogg.se, framförallt) har gjort sitt.
I framtiden hittar ni mig på
http://regnsjuk.blogspot.com
Jag hoppas innerligt att ni hänger med?
Och blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det
Somehow I never thought you'd turn around and disappear
-
På tal om något helt annat: jag har börjat snöa in litegrann på poppig shoegaze. Himla trevligt tycker jag. Black Tambourine, Douglas Heart, Palpitation, Lush... Bara för att nämna några nya favoriter. Jag har gjort i ordning en liten lista med några album om ni är intresserade. Så här hittar ni den. Bra va?
Och just det, bilden är inte min. Så fräck var jag.
Jag vet hur du ser ut i inga kläder, kan det vara därför du blev obekväm
Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj
Livet i korthet:
- Jag hade glömt att det finns något som i folkmun kallas sommarvärme. Här. I Sverige. Där större delen av året präglas av snökaos. Ganska trevligt att bli påmind dock.
- Knästrumpor och blommiga klänningar gör mig glad.
- Min son gillar att vända kepsen på sniskan.
- Jag har försökt säga åt honom att det är töntigt.
- Han lyssnar inte.
- Kylskåpskallt vatten. I blåtonade flaskor. Med kondens. Oh, the flashbacks...
- Jespers fisksoppa är att dö för.
- Någon dag ska jag försöka bli frisk från mitt colaberoende. Inte idag dock.
- Jag gick förbi högskolan och insåg att jag vill börja plugga. På momangen.
- I'm from Barcelonas nya album är sommar. Och mycket bättre än det förra.
- Jag får panik på att blogg.se alltid ska ta hundra år på sig att publicera mina inlägg nuförtiden. Snart skiter jag i detta och börjar om på nytt på blogger eller wordpress istället. Klåpare.
- Tråkigare sammanfattning än denna får man leta efter.
We need more time
Barnet kryper! På riktigt alltså. Tidigare har det varit någon slags säl-stil på det hela. Han har mest hasat sig framåt. Men nu går det undan. Han kryper, försöker ställa sig upp hela tiden, sitter på knä (?!) och jag tror att det egentligen är ganska tidigt för den sortens strapatser. Jag är livrädd att detta ska betyda att han blir tidig med att gå också. Jag tror inte att mammahjärtat klarar av hur många drulla-i-golvet-historier som helst innan han blir mogen nog att inse att man måste parera när man börjar tappa balansen. Herregud. Vänta tills du vet vad du gör, snälla lilla gossebarn...
Och det är en lång väg hem
Ibland känner jag bara att hela min person är alldeles för av naturen kaotisk för att klara av hela mamma-uppgiften. Inget av det här jag nämnde ovan är ju egentligen Vides fel. ALLTING gick ju fel på grund av min organisatoriska förmåga (eller bristen därav snarare). Pjuh. Lär man sig någonsin?
-
Förresten, apropå ingenting särskilt:
Jag kände att det var dags att uppdatera min länklista (2009 års version var inte särskilt utförlig, om man säger så). Jag läser ju mååånga bloggar, men favoritställena där jag hänger mest, finns alltså nu under rubriken "Länkar". Ta er gärna en titt, det finns så många fina människor där. Och jag ska försöka bli lite duktigare på att uppdatera den i fortsättningen.
Låt mig behålla det här
Hmm.. Vems son?
-
När Jesper kom hem från jobbet tog vi en lång promenad i solen. Jag älskar att det är maj, att häggen blommar och att livet känns sådär fint som det alltid gör i maj. Men jag skulle önska att tiden kunde lugna ner sig lite. Jag vill stanna upp här ett tag, leva i allt det fina och ta till mig av det. Men dagarna springer förbi och innan jag vet ordet av har häggen blommat över, gräset börjar bli brunt och hösten gör entré. I'm the kind that sees sun and brings an umbrella. Det är dumt att tänka i de banorna, jag vet. Riktigt så snabbt går det ju inte heller. Men det är tamejtusan inte långt ifrån...
Each time I think I'm close to knowing, he keeps on growing
Ibland blir kärleken liksom för stor för mig att hantera. Ni vet, innan man får barn får man höra från höger och vänster att det inte finns en kärlek lika stor som den man har till sitt barn. Och jag förstod väl alltid att det skulle vara något extra. Men detta? Nej. Aldrig ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en människa kunde känna såhär mycket.
Den där känslan av att det gör fysiskt ont i mig när han skrattar, för att jag ju vet att han förr eller senare kommer att SLUTA skratta. Jag vill ju aldrig att han ska sluta skratta. Jag vill aldrig att han ska få ont, varken fysiskt eller psykiskt. Jag vill bokstavligt talat bita huvudet av den som så mycket som rycker ett av hans fina små hårstrån från hans lilla huvud. Jag vill skydda honom från allt hemskt, allt dåligt, och det dödar mig inifrån att jag vet att det inte går. Och varje gång han skrynklar ihop sitt lilla ansikte, varje gång tårar trillar ner för hans runda äppelkinder, känns det som om någon sliter ut mitt hjärta och sedan stampar med all sin kraft på min fot. Det är vidrigt. Och hjärtskärande vackert. För det är ju så - att få känna såhär för en annan människa, för min son, är det vackraste jag varit med om.
Ibland blir jag tokig på honom. Ibland, när han som nu befinner sig mitt i en utvecklingsfas och skriker i vredesmod av anledningar som bara han vet, ibland när han dreglar sönder min fars gamla musiktidningar från 70- talet för att de ser extra smaskiga ut, ibland när ingenting kan göra honom nöjd... Ja, jag blir tokig. Men så fyrar han av ett leende, attackerar mig med små bebisarmar och slempussar, uttalar ett klockrent "Mamma!" och DÄR dör jag sötdöden, varje gång.
Jag kan dö litegrann inombords av att veta att han inte alltid kommer att vara min lilla bebis, att han en dag kommer att bli tonåring och sedan vuxen och inte vilja ha sin gamla morsa med sig överallt, att han inte kommer att dela med sig av sina tankar, känslor, upplevelser, att han inte alltid kommer att tycka att jag och Jesper är de viktigaste människorna i hans liv... And so on.
Det är egentligen lönlöst för mig att försöka sätta ord på det här. Textdesign-dropout, författarwannabe och ordnörd i största allmänhet, men hur jag än försöker sätta ord på det här fenomenet så låter det bara pretentiöst, klyschigt, larvigt. Onödigt rentav, för ni som har barn vet ju, och ni som inte har det kommer ändå inte att kunna förstå precis vad jag menar förrän ni är där.
Ah. Huvudbudskapet i den här osammanhängande känslospyan, det jag skulle säga från början, innan jag råkade sväva iväg:
Han är det finaste jag har, och kärleken är så mycket större än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, större än jag egentligen kan hantera. Och ibland måste man få ur sig sånt, till exempel på en blogg, för annars spricker man. Sådetså.
We don't want to get in line
Det här hittade jag på ett armstöd till en bänk för ett par veckor sedan. Då skrattade jag. Idag kan jag knappt minnas vad det var som var roligt. Nej, bitterfittigheten har inte gått över och jag börjar verkligen känna att det är dags att rycka upp sig - men hur gör man? Hur rycker man upp sig när man knappt vet vad som är fel till att börja med?
Nej nu får det räcka.
10 låtar att bli glad av (det är en collaborative spotifyplaylist, så fyll gärna på den med fler låtar att bli glad av HÄR!):
1. The Vaccines - Post Break-Up Sex
2. I'm from Barcelona - Get In Line
3. The Heartbreaks - I Didn't Think It Would Hurt To Think Of You
4. Håkan Hellström - En Vän Med En Bil
5. Pineforest Crunch - Cup Noodle Song
6. The Ark - The Most Radical Thing To Do
7. The Fratellis - Flathead
8. Parka - Hoxton Hair
9. Laakso - Aussie Girl
10. Speedmarket Avenue - Way Better Now
Åh. Det känns redan bättre.
Oh my
Kvällssol
Någon måste luras med mig idag. Inte är det väl måndag? Det känns ju söndag, långa vägar. Men måndag känns rätt okej ändå. Ikväll ska det bli En unge i minuten, chicken nuggets och, faktiskt, kvällssol. Finfint.
Under dagen har jag försökt förstå mig på det här med barnomsorg och kikat runt på hundratals olika förskolors hemsidor. Jag har vägt för-och nackdelar med Waldorfpedagogik (läskig sekt eller konstnärligt stimulerande? Jag kan då inte bestämma mig), Ur-och-Skur, jämställdhetsfrågor och föräldrakooperativ. Det sistnämnda känns faktiskt otroligt lockande. Det är en svår nöt att knäcka, men vi ska nog få ordning på den saken också. Tur att vi inte har bråttom.
Where you lead, I will follow
Oh please please believe in this oath of allegiance
Med händerna på ratten och en sovande son i baksätet, med skogar och åkrar svischande förbi i 100 km/h på en ensam landsväg, med Avi Buffalo i högtalarna och med min älskade i passagerarsätet, kom det som en blixt från en klar himmel. Jag tänker mycket när jag kör bil, på gott och ont, och dagens köra-bil-insikter var både sköna och hjärtslitande. Jag gillar egentligen inte kryptiska formuleringar, men: jag är medveten om felen jag gör, och jag har alla intentioner att sluta göra redan svåra saker ännu svårare. No hard feelings och I will always be your soldier. Det är ett löfte. Allt för dig. Så kan vi sammanfatta det.
Norberg var i alla fall fint - god mat, fina människor, småstadsmarknad och nostalgikänslor - men förbannat kallt och jag höll på att förfrysa inifrån. Jag såg snöflingor! Det var nästan traumatiskt. Men en fin dag, allt som allt.
Jag vill inte verka jobbig eller så
Så fort jag ska försöka förklara något blir det ändå bara fel. Otillräckligt, överflödigt, klyschigt så in i bängen. Och alltid den där förbannade känslan av vräkighet, att jag säger för mycket. Nej jag orkar inte. Jag tycker om er, ni betyder så fasansfullt mycket, gårdagen var fin, och så lämnar vi det så. 
-
Idag är det valborgsmässoafton, och med tidigare års erfarenheter i bakfickan kan jag med glädje konstatera att jag inte kommer att fira spektaklet på något annat sätt än med mina älskade karlar härhemma. Vide har varit hos sin farmor inatt, så när han kommer hem tänker jag pussa honom fördärvad, så mycket som jag saknat honom. Jag misstänker att jag kommer att ha fullt upp med ovan nämnda aktivitet hela kvällen, och helt ärligt - bättre sätt att fira vårens ankomst finns inte.
Imorgon lånar vi en bil och hälsar på fina människor i Norberg. Det blir också fint. Men inget 1 maj-tåg för min del alltså. Jäklar. Jag som skulle börja engagera mig mer. Nästa år kanske?
