såhär på söndagkvällen kan man lätt känna sig ensam. då är det alldeles underbart att hälla upp ett glas vin och titta på vacker film. ikväll blev det finding neverland. jag har sett den förut, men inte riktigt insett briljansen förrän ikväll. jag grät och skrattade om vartannat och kände en helt fantastisk inspiration. jag försökte ta vara på den och skriva lite. det hade väl kunnat gå bättre, men jag försökte i alla fall, och det känns som att jag kommer att kunna komma igång nu. jag har hittat neverland! härligt.

sen föreslog ida&jonathan att vi skulle ta en kvällspromenad. så en sån blev det också. det var skönt och mysigt. de är fina, de där två. vi pratade lite om ord och skriverier, och ida tog upp min 150-ordare som jag skrev till skolan för evigheter sedan. den hade jag glömt. skruvad grej verkligen! undrar om ni kan gissa vad det handlar om?

(ignorera gärna det faktum att det inte alls är 150 ord..)

du omgivs av berusande mörker och en tystnad
som dånar likt tusen himlars elektriska urladdningar.
du ser inte, du känner inte, men du vet
att snart nog kommer den emot dig.
en flodvåg, en ren energiorgie, på väg mot din ensamhetsbubbla
för att demolera den och dig själv till oigenkännlighet.

väntan skjuter genom dig som nålar.
du suktar och du längtar och när ljudet
av efterlängtad tillfredsställelse når dina öron
kan du inte längre behärska dig.
trots att det inte är meningen att du ska kunna känna
något överhuvudtaget, skälver du till av upphetsning
när energivågen når din bubbla.
bubblan rämnar och du är ett med kroppen som ger dig liv.
du är hel igen.
/sandra stendahl, oktober 2008