imorgon är det dags. jag är så löjligt flygrädd att jag fick världens panikattack tidigare idag, helt övertygad om att jag skulle dö imorgon. det är så fånigt att jag knappt vågar skriva det här. totalt obefogat. men det hjälps inte. jesper fick lägga sig ovanpå mig och hålla om mig för att jag skulle lugna ner mig. tillfälligt.

det här har smugit sig på de senaste två åren ungefär, jag var aldrig flygrädd tidigare. jag kan visserligen gå ombord på ett flygplan utan att få panik eller supa mig full, men jag tycker inte om det. alls. jag kan låtsas vara lugn, jag tror inte att folk runtomkring mig märker hur rädd jag är. men inuti är jag skräckslagen. och jag är inte lugn igen förrän jag stigit av detta djävulens påfund och står med båda fötterna på jorden.

som sagt var. totalt obefogat och jättelöjligt. men så är det. så nu vet ni det.