jag vet att jag överreagerar, men jag kan inte tränga undan känslorna av irritation och hopplöshet. det är inte min dag idag, och den där lilla post-it-lappen på köksbänken imorse var bara den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. jag har haft ett psykbryt och gråtit hela morgonen, och jag skäms för att jag är en sån drama queen ibland. men det hjälps inte. just nu vill jag bara hem, och 26 dagar har aldrig tidigare känts som en sådan evighet.