det var längesedan jag lyssnade på håkan hellström känns det som. han tillhör en annan tid, ett annat liv. därför blir det så underligt när jag råkar lyssna på en av hans låtar. så mycket nostalgi, så mycket känslor som jag till hälften glömt bort nästan.

mitt starkaste håkan hellström-minne var när jag och jesper såg honom i linköping 2005. vi var sjutton år och sådär outhärdligt nyförälskade och levande den sommaren, och den kvällen var kanske en av de vackraste i mitt liv. jag hade försökt få jesper att förstå att musik är något så mycket större och finare än den hemska metal han brukade lyssna på när vi träffades. och jag tror att just den här kvällen insåg han det också.
för då spelades hurricane gilbert. visst känns det fint att vara vid liv en dag till och precis så kändes det just då. jag kastade en blick på jesper och såg att han var fast. nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig. han tog till sig något som jag tror förändrade hans sätt att se på musik och kanske därmed även hans sätt att se på mig.

jag saknar tiden då musiken betydde precis allt.

jag har aldrig varit så levande som när jag var sjutton år. och det låter kanske sorgligt, men jag är faktiskt glad. jag är tacksam över att jag har fått uppleva den sortens eufori, för jag är helt ärligt inte säker på att alla människor får göra det.

jag lyssnar egentligen inte så mycket på håkan längre. för det är ju trots allt så, att hur tacksam jag än är för allt fint jag fått uppleva med den här mannen som soundtrack-kompositör, så kan det göra ont att minnas ibland.