oj. jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig mentalt.

jag stod i köket och var i full färd med att vika den sista stryktvätten. plötsligt hör jag ett läskigt ljud, och först trodde jag att det var katterna som ägnade sig åt slagsmål igen (det verkar vara en av deras favoritsysselsättningar nämligen) men när jag tittar ut i vardagsrummet så ligger det fjädrar och någon kletig smörja över hela heltäckningsmattan. det elaka kattskrället hade släpat in en fågel och sysselsatte sig nu med att massakrera den. (jo, det finns en elak katt och en snäll katt för er som inte hängt med. den snälla katten satt bara och tittade på...)

jag fick hjärtklappning och panik och mådde illa och visste inte vad jag skulle ta mig till. det största problemet var att fågeln i fråga klamrade sig fast i livet, han vägrade dö. han sprattlade hejvilt och gav ifrån sig läskiga ljud, så jag kunde inte riktigt slänga ut den. (alla som känner mig vet att jag har en viss rädsla för saker som kan flyga, så att försöka släppa ut en levande fågel finns liksom inte på kartan)

så jag skickade ett sms till owen (17) och undrade lite försynt om han inte skulle komma hem snart. han svarade inte, så jag sprang upp till bethan (13) och hon hade tydligen varit med om det tidigare, så hon var inte fullt lika panikslagen som jag. hon släppte ut fågeln, och sedan dammsög jag upp alla fjädrarna. strax därefter kom owen hem, så han fick torka upp den äckliga sörjan (bajs/blod, jag vet faktiskt inte vad det var) och sen var väl allt frid och fröjd.

men mitt psyke har fortfarande inte återhämtat sig...