det är ganska lätt att tycka synd om sig själv och gräva ner sig över saker, stora som små. jag har gjort det sen jag var i 9-10-årsåldern. förbannat mig själv och mitt liv och tyckt att jag har varit för ful för att leva und so weiter. men till slut kommer man till en punkt då det är dags att göra något åt eländet. skratta åt det? peka finger åt det?

jag säger inte att jag alltid kommer att vara sprudlande glad, att jag aldrig kommer att gräva ner mig och frossa i misär igen. men jag har nått en slags vändpunkt. jag tycker inte längre att jag är fulast i världen. jag kan till och med vara ganska söt ibland. och jag kan faktiskt inte minnas när jag senast bröt ihop i ren ångest. när bråkade jag med jesper senast? ingen aning.

jag mår bra, för första gången på väldigt länge. det känns som att en ny tid har börjat. och det var faktiskt inte en dag för tidigt. man kan ju inte tycka synd om sig själv i all evighet. man måste ju leva också. :)

vilket ego-inlägg det blev. jagjagjag. men jag var bara tvungen att säga det. :)