jag skulle knappast kalla det en dans på rosor, det här med att inte överhuvudtaget känna igen sin egen kropp längre. alla kroppsfunktioner får totalspel och jag känner mig redan som en strandad valross, så man kan ju undra var detta ska sluta?

men imorse blev det värt det. första sprattlet. åtminstone tror jag att det var det jag kände. och plötsligt bryr jag mig inte längre om det faktum att jag har blivit en oattraktiv gråtande soffliggare med total avsaknad av normala tarmfunktioner. det är liksom värt det, alltihop.