när han pratar får jag violer i håret
när han pratar får jag
ibland känslan av att han plockar
upp en viol och fäster den i mitt hår.
inte för att han har en synnerligen fin
dialekt, och inte heller för att han har ett
sätt att haka fast sina pupiller i mina.
(han har förstås allt detta, men den sortens
konstgrepp har jag för längesedan lärt mig att parera.)
men han får mig ju att känna mig så
blomstrande
vacker varje gång han förärar mig med en
- om än aldrig så kort -
övertygelse att våra
liv är en oändlig sommarnatt.
när han pratar sliter han mig ur min
vinterdvala. de mörka ringarna under mina
ögon upphör att existera och
innan jag vet ordet av sitter jag där, hänförd och
inte ett milligram vilsen.
och mitt hår är fullt av violer.
/s. stendahl. april10.