det här med att bli tjock är inte helt och hållet lätt för mig. det faktum att jag balanserade på gränsen mot ätstörningar på högstadiet börjar göra sig påmint, trots att jag så länge förträngt det.

men det är ju för en god sak, och jag vet att jag inte kommer att bry mig ett smack om min vikt när jag får upp en kladdig liten människa på bröstet om sisådär sex veckor. det vet jag ju. det är så mycket större än allt annat, och jag skulle inte byta bort det även om jag kunde.

jag tycker egentligen om gravidmagen. den är fin även om den är gigantisk och jag älskar att känna livet som sparkar och växer där under mitt hjärta, älskar när den pular in sina små fötter under mina revben när jag ska sova. men när man inte kan resa sig ur soffan själv, när inga kläder passar och när ens egen pojkvän tycker att han har anledning att kalla en för "knubbsäl" - med glimten i ögat eller inte - ja då börjar man längta lite efter att det hela ska vara över.

   

gravdmagen i vecka 33+2.