jag har aldrig varit särskilt bra på det där med att hantera nostalgikänslor.
plötsligt sköljer de bara över mig, bedövar mig, äter upp mig inifrån. 
och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa dem.

"det var ju så jävla bra när det var bra" kan jag tänka,
och glömmer samtidigt bort hur förjävladåligt det var när det var dåligt.

nostalgi är aldrig objektivt. nostalgi är aldrig rättvist.
nostalgi är kanske den mest destruktiva känsla man kan känna.

men så är det.
jag är nostalgisk.
jag saknar.

so shoot me.