nyårsafton 2010. hjälp vad året gått fort. och samtidigt inte.

idag har vi städat bort julen och gjort plats för det nya året. jag har till och med rensat ur garderoben. det känns skönt. ikväll klär jag mig i svart, smetar på lite mascara för omväxlings skull, stänger av datorn och skålar in 2011 med god mat, bubbel och fina familjen.

jag tänker inte avlägga några nyårslöften. med löften som stag faller allting omkull, som en vis man sa en gång. så jag nöjer mig helt enkelt med att göra så gott jag kan. och le massor på vägen, så blir allting lite roligare.

mer kan ingen göra.

ikväll drog jag mössan över huvudet, virade halsduken ett extra varv kring halsen, satte musik i öronen och tog en kvällspromenad för mig själv. mörkret, kylan och ensamheten... vanligtvis brukar de tre sakerna inte vara en särskilt lyckad kombination, men ikväll var det underbart. jag fick tid att tänka och lugna ner mig efter ett hysteriskt vide-utbrott (det var han som fick utbrottet, inte jag. otippat nog.) jag råkade dock ut för ett smärre bakslag när jag nästan var hemma - jag drattade omkull på ett övergångsställe mitt framför en bil. sandra i ett nötskal! hamnade på alla fyra men tog mig snabbt upp igen. lite retligt sådär men äsch. det bjuder jag på. you can't put a price on comedy, som david brent skulle ha sagt.

ibland är det roligt att tänka tillbaka sisådär 5 år i tiden. det var en tid då jag fortfarande tyckte att det var kul att spela gitarr trots att jag var värdelös på det. det var en tid då jag och jesper var "förlorade vi två när vi var sjuuuutton år". det var en tid då vi sprang omkring i randiga tröjor och converseskor och lyssnade på allt det här (spellista i spotify. lyssna vetja!) och tyckte att vi var coolast i världen. och det var vi ju verkligen inte, snarare var vi töntigast i världen. fast det är klart, töntigt är ju fint.

mammarollen har tagit tid att växa hos mig. jag är van vid att vara en del av ett föräldrapar, van vid att alltid ha min bättre hälft vid min sida. idag var jag tvungen att klara mig själv med vide en hel dag, och jag var rent ut sagt livrädd för hur jag skulle hantera det. men jag insåg medan timmarna gick, att en fantastisk förvandling har skett. utan att jag märkt det så har jag blivit en mamma. och det känns fantastiskt att få det svart på vitt.

men nog känner man sig ganska fånig när man gör ALLT för att få en liten bebis att skratta? idag har jag inte bara sjungit oändligt med både barnvisor och diverse annat trams, nej jag har också utfört rena dansnummer (!) med "jazzhands!" (tänk er joeys danslärare när han ska göra audition i friends) och pratat om de mest vardagliga saker som om de vore världshistoriska händelser ("åh vide, kan du tänka dig? nu ska mamma borsta tänderna, är det inte helt fantaaastiskt?"). alltmedan han tittar på mig som om jag vore en toka. och vem kan klandra honom?

och trots att man känner sig fånigast i världen så är det alltid värt det när man får gensvar. det är svårt, till och med för mig, att förstå hur ett tandlöst leende kan få det mest pretentiösa blyghjärtat att dansa. men ändå står jag där. jag som aldrig kunnat släppa kontrollen står plötsligt handfallen, totalt oförmögen att göra något annat än att fortsätta med den sortens fånerier som jag aldrig tillät mig göra innan jag blev mamma. plötsligt har allt vad "kontroll" heter kastats ut genom fönstret. och om någon hade stått utanför och tittat in så hade de trott att jag var galen och jag hade inte kunnat bry mig mindre.

jag gör vad som helst för den ungen. och det är pretty goddamn amazing.

(nog är han väl mammas pojke? lika som bär och med en bok i handen till och med...)

dygnet har alldeles för få timmar. det finns så mycket jag vill hinna med att göra. skriva framför allt. läsa alla böcker som ligger i en hög och bara väntar på att bli uppslukade. träna. promenera. göra rent i lägenheten (efter två veckor av sjukdom och resande är "bombnedslag" ett ganska passande ord för att beskriva kaoset). se en massa film. lyssna på en massa musik. och det mest självklara - leka med älskade sonen som börjar bli så mycket mer medveten. det sistnämnda gör jag visserligen redan.

och i januari ska jag börja plugga lite distanskurser.
- barn och ungdomslitteratur
- ditt barns språk (språkutvecklingen mellan 0-2 år)
bara för skojs skull.

hur ska jag hinna?

ani difranco - parameters.
läskig, men åh jag får gåshud av den sortens poesi.
ani vet hur man använder ord.

-

förresten behöver jag er hjälp.
jag har bestämt mig för att ge mig själv en julklapp: en viss summa pengar att spendera på cdon eller adlibris.
jag vill ha boktips boktips boktips.


(www.weheartit.com)

känslan håller i sig och jag klamrar mig fast vid den som om det gällde livet. det kanske det gör också.

musikmusikmusik. åh.
ibland vet jag bara inget vackrare än att förlora mig i poprefränger med geniala texter. ligga i sängen och prata hela natten trots att man egentligen borde sova. nästan ramla ner i snödrivor och skratta så att luften tar slut. göra spellistor vars briljans ingen annan kanske helt och hållet förstår. (men ni är välkomna att försöka). 

lite såhär såg vides första jul ut.

juldagen och mitt hjärta känns något lättare, något varmare än det gjort de senaste två veckorna. ibland kommer jag till och med på mig själv med att skratta så att julmusten sprutar ut ur näsan (det låter äckligt men efter den senaste tidens händelser var det alldeles underbart).

när (om?) jag kommer hem till västerås så kanske det kan dyka upp någon liten bild, men i ärlighetens namn börjar jag känna att jag kanske aldrig kommer hem. tågkaos hit och trafikkaos dit, varför kan snön inte bara försvinna, varför kan det inte bara bli vår?

Januari (There’s still a little bit of your taste in my mouth)

Året började minst sagt storartat med att jag åkte tåg. Tågresandet var väl i sig inte särskilt storartat, men tågsällskapet desto mer. När jag tittade upp från min mp3-spelare i Katrineholm, insåg jag nämligen att jag satt i samma tågvagn som halva svenska herrlandslaget i handboll. Jag har nog aldrig blivit så starstruck i hela mitt liv. I januarimörkret fanns det annars mycket man kunde ägna sig åt. Knasiga vinkvällar, Beatles Rockband och Pete Doherty på Debaser bara för att nämna några exempel. Lyckan var total när det visade sig att vi äntligen skulle få flytta ut ur vår lilla studentlägenhet på 29 kvadrat. Mitt i allt lägenhetsbestyr hann jag också med att besöka Riddarhyttan för första (och antagligen sista) gången i mitt liv. Det trodde jag väl aldrig.


(www.rockfoto.nu)

Februari (I miss you, I’m pregnant)

Om januari började storartat så var det ju ingenting i jämförelse med februari. Plötsligt satt jag på badrumsgolvet med en sticka i handen. Två blå streck och där och då vändes hela livet upp&ned. Fast på ett bra sätt. Vi välkomnade det nya livet med att flytta in i nya lägenheten två dagar senare. Februari flöt sedan på, jag mådde konstigt, kände mig sjösjuk mest hela tiden och kunde inte för mitt liv sköta skolan ordentligt. Jag kände mig så lycklig över det nya livet som växte i min mage, samtidigt som jag kände mig ledsen över att behöva hålla det hemligt. En ytterst märklig tid, for sure.



(nygravid, nyinflyttad och löjligt emlig.)

Mars (Vi är två hjärtan i samma kropp)

Jag är precis som Annika Norlin: ”I’m the kind that sees sun and brings an umbrella” så naturligtvis var jag övertygad om att lyckan inte skulle få stanna. Oron över missfall drev mig till vansinne, så jag och Jesper åkte till slut till Stockholm för att göra ett tidigt ultraljud. Jag kände mig lite som Rachel i Friends, för det tog ett bra tag innan jag såg att den lilla jordnöten därinne hade ett hjärta som pickade. När jag väl såg det var inte gråten långt borta. Äntligen kunde det bli officiellt. Annars fyllde jag och Jesper 5 år vilket vi firade med en trerättersmiddag på Varda och jag nojade i flera dagar över att jag hade ätit röding. Tänk vad löjlig man blir…

April (I’m a dropout, I’m a dropout)

April bjöd på pluggångest och framtidsångest och social ångest. En hel massa ångest helt enkelt. Jag misskötte skolan, inte så mycket för att jag egentligen mådde dåligt utan mest för att jag plötsligt insåg att jag varit inne på helt fel spår. Eller en kombination var det nog. Jag började känna mig som en strandad valross och cravade efter jordgubbar på ett sätt som inte var hälsosamt, men sprattel från mitt innersta gjorde att det kändes värt det. Lycka och förtvivlan gick verkligen hand i hand. Samtidigt började jag stänga människor ute trots att jag egentligen inte ville och valborgsmässoafton var nog det slutgiltiga beviset på att jag handlat helt galet. Men vid det laget var det ju försent.

Maj (Oh me, oh my, ain’t that perfection?)

Dags för rutinultraljudet och det var kanske det vackraste jag sett i hela mitt liv. Dittills. Plötsligt var det på riktigt – det låg en riktig liten människa därinne. Med fingrar och tår. Och en snopp. (Jag är dock osäker på om jag verkligen såg det, eller om det är en efterkonstruktion.) Annars känns det mest som att jag låg i soffan och tittade på Grey’s anatomy och House och åt piggelin dagarna i ända. Nåja, en liten gungig Ålandskryssning med Jespers familj hanns också med.


(vink vink)

Juni (I’m such a drama queen)

Jag minns juni som en löjligt vacker månad. Jag var lycklig, överhormonell förvisso, men mest åt det lyckliga hållet. Solen sken nästan varje dag (åtminstone är det så jag minns det) och värmeböljan gav svensk sommar ett helt nytt, trevligare ansikte. Men så fick jag åka in till förlossningen på grund av prematura sammandragningar och jag trodde att livet skulle ta slut när läkaren började prata om prematurfödsel. Lyckligtvis tyckte lilla älsklingen att han kunde offra sig för sin stackars mor och stanna kvar i magen ett tag till. Sängläge och skrivarkurser på distans var alltså det jag ägnade mig mest åt.


(magen i vecka 24, dagen innan sammandragningarna började)

Juli (I believe in endless summer nights)

Det fina vädret fortsatte och jag och Jesper gick på minifestival i Norrköping (Munken in the park!) i 35-gradig värme. Jag mådde inte helt bra i värmen, gravid i sisådär vecka 28, men trots det vägrade jag att tycka att det var något annat än underbart. Vi promenerade alldeles för mycket och sammandragningarna kom tillbaka. Även denna gång lyckades jag övertyga skrutten om att det var mycket bättre att stanna kvar därinne. Tur att han lyssnar på sin mor… Annars ägnade vi oss åt 34-årskalas i Stockholm, omtapetsering i sovrummet och balkonghäng. Prima liv.


(nya tapeten)

Augusti (Som ett spöke i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan)

Paniken satte in när jag insåg att jag slarvat bort något fint. För att mota bort paniken ägnade jag mig åt att skriva ett utkast till en historisk roman och diskutera politik med min stackars omgivning. I augusti började jag inse att det inte är en dans på rosor att vara gravid. Det började bli riktigt tungt. Enorma acneproblem började uppenbara sig och flodhästsyndromet verkade inte veta några gränser. Trots detta lät jag Jesper släpa iväg mig så att jag fick se Uppsala för första gången i mitt liv. Jag blev förälskad och glömde bort att jag egentligen inte ville visa mig bland folk.


(flodhästvarning på en bänk i uppsala)

September (Min älskling du och jag, vi tror på nåt, vi kommer aldrig rösta blått)

En sorgens månad för svensk politik. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen och Reinfeldt & Co fick 4 år till på sig att köra Sverige i botten. Jag var knäckt i flera dagar. Sedan ryckte jag upp mig. Började förbereda mig mentalt för något som man egentligen inte KAN förbereda sig på. Drack hallonbladste och promenerade dagarna i ända. Läste alla förlossningsberättelser jag kunde komma över. Väntade och väntade. Tvingades göra glukosbelastning, vilket ytterligare spädde på nervositeten. (Helt i onödan, ska kanske tilläggas.) Väntade lite till..


(sista magbilden. vecka 39)

Oktober (och jag håller din hand för hårt)

Och plötsligt var han här. Två dagar över tiden. Livet skulle aldrig bli som förr och jag älskade varje minut av det. Vi låg i soffan och gosade med världens finaste bebis och tittade på Gilmore Girls dagarna i ända. Levde i vår egen lilla familjebubbla och lyckligare kan man nog inte vara. Både Emma och Madeleine fick sina små pojkar i oktober också, och båda beskeden framkallade den sortens tårar som jag aldrig hade kunnat fälla innan jag blev mamma själv.

November (Month of mist is here)

Liksom oktober var november mest en enda stor bebisdimma. Tidsuppfattningen försvinner när man har en liten bebis att sitta och titta på hela dagarna. Men några saker kommer jag ihåg ändå. Första snön var vacker när den föll, även om jag därefter enbart har stört mig på att den är i vägen. Vi provade på det stora äventyret att åka tåg med barnvagn för första gången. Vi överlevde det också. November var även månaden då Vide överraskade oss med att, 7 veckor gammal, rulla runt från mage till rygg. Något som vanligtvis brukar ske betydligt senare. Gissa om jag var en stolt mamma? Men även stolta mammor måste förr eller senare lämna ifrån sig sina barn till en barnvakt för en kväll, och jag fick det överstökat en lördagkväll den här månaden för att se Harry Potter på bio. Ajaj i mammahjärtat. Men det var fint också.

December (En elegi för alla sorger den här hösten handlade om)

”Det som inte är stulet kommer tillbaka” brukade min mamma säga och så kan det nog vara. Jag slarvade bort en vänskap eller två men i december kom de tillbaka och det gjorde mig lycklig. Men det är väl knappast en hemlighet längre att jag inte fick vara lycklig någon lång stund. I december började allt gå på tok, min syster var inte långtifrån döden och hennes små döttrar balanserar fortfarande på gränsen. En helt ny sorts panik som jag aldrig tidigare känt och julkänslorna försvann som i ett trollslag. Lyckligtvis har jag världens vackraste son som på något vis alltid lyckas få mig att le, även i de mörkaste stunderna.

 

Och med de orden kommer jag att välkomna 2011. Året då min son kommer att växa och bli en egen liten personlighet på ett ännu mer påtagligt sätt än han redan är. Jag ser fram emot hans första riktiga skratt, första gången han ska äta fast föda, hans första stapplande steg och första gången han kallar mig ”mamma”. Jag ser fram emot ett år som kommer att bli ännu mer fantastiskt än 2010. Det ni.

december började med att jesper (och lilla mormor) fyllde år. vi julstädade och julpyntade och lade in sill och lyssnade på julmusik och man kan säga att jag aldrig haft så mycket julkänslor som i år. ida & jonathan kom hem från spanien en liten sväng och det var fint på ett sätt som jag aldrig vågat hoppas på.

men så hände det ofattbara som fortfarande egentligen inte är min sak att offentliggöra. jag kan säga att en textrad från herr winnerbäck har gått runtrunt i mitt huvud de senaste dagarna: en elegi för alla sorger den här hösten handlade om, för en mor som sjuknade in och för ett barn som aldrig kom. fast tvärtom. samtidigt låg min far under operationskniven för hjärtats skull och som den berömda grädden på det äckliga moset försökte en galning spränga sig själv och andra i luften i stockholm och det var väl bara att tacka alla högre krafter för att han var klantig nog att bara ta död på sig själv. och ja, det var de julkänslorna.

och efter den totalvändningen kommer nog december med största sannolikhet att präglas av oro, sorg och förlamande trötthet. tyvärr.

såhär i efterhand kan jag ju tycka att gårdagens inlägg var lite väl kryptiskt. varför skriva något överhuvudtaget om man ska förklä händelser till oigenkännlighet? det är inte min sak att offentliggöra andras personliga tragedier, även om tragedin i det här fallet också är min. men inte heller kan jag låtsas att allt är som vanligt när så många världar rasat.

jag ska försöka undvika kryptiska blogginlägg i framtiden.
det är nog allt ni behöver veta, just nu.

födelsedagarna var ju alltid magiska när man var liten. det var långt innan åldersnojan satte in och det var fortfarande underbart att få vara i centrum. jag minns tydligt en födelsedag, kanske var det min sjunde, då allt doftade jordgubbar. det här är konstigt, för jag fyller år i februari och vad jag vet är det väl ganska knepigt att få tag på jordgubbar den tiden på året. kanske var det en konstgjord doft, men jag minns tydligt att det doftade jordgubbar hela dagen. jag hade kalas för mina kompisar och mamma hade lyckats sy ihop någon slags tyllhistoria med rosor av silkespapper som hon hängde upp på väggen ovanför min stol. jag fick känslan av att jag var en prinsessa på en tron. i present fick jag disneyfilmen om robin hood. jag tror att den dagen kvalificerar sig som min bästa födelsedag. inte för att något särskilt hände egentligen. bara jordgubbsdoften. den var magisk.

den här typen av väder kan göra mig tokig. när det aldrig riktigt blir dag, när man tittar ut genom fönstret och världen ser så äckligt kall ut att man bara vill dra täcket över huvudet och vakna när det är vår igen.

vår ja. jäklar vad jag längtar efter våren. långa barnvagnspromenader UTAN snömodd och otympliga vinterjackor. solsmekningar på kinden. himmel blå himmel blå och prickiga kjolar och jordgubbsmilkshake i solen. kom sommarnätter under stjärnor kom och musikmusikmusik.

men istället har vi minst 3 månader av gråvinteräckel framför oss.
yeih.

jag hade inte tänkt dela med mig av min förlossningsberättelse här. för det första - vem kan tycka att det är intressant? och för det andra - det är ju en ganska personlig grej. men nu har jag våndats inför den här punkten i flera dagar. vad skulle jag annars skriva om? för det här ÄR ju mitt absoluta favoritminne. så här kommer den. berättelsen om när vide kom till världen.

-

klockan var ca 22 på lördagkvällen den 2 oktober. jag åt skink&purjolökspaj och tittade på gilmore girls när de diffusa förvärkarna jag hade haft hela dagen plötsligt ersattes med något betydligt mer påtagligt och jag började inse att "nu händer det!". en regelbunden smärta som strålade ner i högra ljumsken. det var ju inte hur jag hade tänkt mig att det skulle kännas men ändå visste jag direkt.

ett par timmar senare ringde jag till förlossningen. jag är inte den sortens människa som visar att jag har ont i första taget, så barnmorskan jag pratade med förstod nog aldrig riktigt allvaret i situationen. hon trodde nog att jag var en typisk hispig förstföderska som inte kunde känna skillnad på förvärkar och riktiga värkar. "ta två alvedon och ett varmt bad" tyckte hon. jag hann knappt tappa upp badvattnet innan jag började känna ett enormt tryck nedåt. min första tanke var att jag höll på att bli magsjuk. höjden av dålig timing liksom! nästa tanke var panik - det var ju precis såhär jag hade hört folk beskriva krystvärkar!

jag låg på sängen och hulkvrålade så fort det kom en värk, det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det. jag blev rädd att jag skulle behöva föda barn hemma i sovrummet. och jesper förstod att det här minsann inte alls var några förvärkar. han ringde förlossningen och vi fick komma in. väl där konstaterade man att jag var helt öppen. barnmorskan jag hade pratat med i telefonen kände sig nog lite dum.

jag blev inlagd på förlossningsrummet och provade lustgas. den hjälpte inte ett dugg, det enda som hände var att jag kände mig totalt utmattad och inte orkade någonting. jag lade ifrån mig den och bestämde mig för att jag minsann skulle klara av det här utan någon smärtlindring.

man skulle kunna tro att det bara skulle vara att trycka ut bebisen när jag ändå var helt öppen. så enkelt var det ju tyvärr inte, eftersom allting hade gått så snabbt. min kropp var redo men det var inte bebisen. han ville hellre vara kvar därinne. det tog flera timmar och värkstimulerande dropp innan jag äntligen fick börja krysta aktivt. (jag lovar, det är ingen höjdare att försöka hålla emot krystvärkar i 6 timmar). vid det laget var bebisen stressad och hjärtfrekvensen gick ner och det började bli bråttom att få ut honom. det tillkallades förlossningsläkare och någonstans i bakgrunden hörde jag hur man började prata om sugklocka. det var droppen för mig. här skulle minsann inte användas någon sugklocka! jag tog i och ansträngde mig som jag aldrig ansträngt mig tidigare i mitt liv - och plötsligt sa det slurp! och så var han där.

jag behövde inte ens titta efter. jag visste där och då att det var en pojke. konstig känsla, men precis så var det. och när barnmorskan frågade om vi hade något namn så behövde jag inte ens fråga jesper vad han tyckte. vi hade flera namn på lager men det var en liten vide, ingen tvekan om den saken. och jesper hade känt likadant. 

det gjorde förjävligt ont, men jag har aldrig varit med om något häftigare. och det, mina vänner, är och förblir mitt absoluta favoritminne.

lördagkväll med underbara så mycket bättre, en skål med godis, korsord och ett kök som äntligen går att vistas i. och för en liten stund glömde jag nästan bort hur orättvist livet kan vara ibland. men sedan fick jag en påminnelse via sms. det är väl bara att hålla tummarna för att allt blir bra i slutändan, antar jag.

efter en fruktansvärd natt börjar jag sakta bli mig själv igen. vide tyckte att det var en alldeles förträfflig idé att vara klarvaken och gnälla hela natten, för att sedan somna först vid 06.30. hans stackars mamma höll på att bli skogstokig. lyckligtvis har han vägt upp hela den incidenten med att vara världens snällaste och gladaste bebis hela dagen idag istället. tur för honom!



annat som händer:
- julstädning
- bob dylans julskiva (kärlek)
- extreme KÖK makeover (nåja, så extremt kanske det inte blev)
- fredagskänsla ut i fingerspetsarna