jag hade inte tänkt dela med mig av min förlossningsberättelse här. för det första - vem kan tycka att det är intressant? och för det andra - det är ju en ganska personlig grej. men nu har jag våndats inför den här punkten i flera dagar. vad skulle jag annars skriva om? för det här ÄR ju mitt absoluta favoritminne. så här kommer den. berättelsen om när vide kom till världen.

-

klockan var ca 22 på lördagkvällen den 2 oktober. jag åt skink&purjolökspaj och tittade på gilmore girls när de diffusa förvärkarna jag hade haft hela dagen plötsligt ersattes med något betydligt mer påtagligt och jag började inse att "nu händer det!". en regelbunden smärta som strålade ner i högra ljumsken. det var ju inte hur jag hade tänkt mig att det skulle kännas men ändå visste jag direkt.

ett par timmar senare ringde jag till förlossningen. jag är inte den sortens människa som visar att jag har ont i första taget, så barnmorskan jag pratade med förstod nog aldrig riktigt allvaret i situationen. hon trodde nog att jag var en typisk hispig förstföderska som inte kunde känna skillnad på förvärkar och riktiga värkar. "ta två alvedon och ett varmt bad" tyckte hon. jag hann knappt tappa upp badvattnet innan jag började känna ett enormt tryck nedåt. min första tanke var att jag höll på att bli magsjuk. höjden av dålig timing liksom! nästa tanke var panik - det var ju precis såhär jag hade hört folk beskriva krystvärkar!

jag låg på sängen och hulkvrålade så fort det kom en värk, det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det. jag blev rädd att jag skulle behöva föda barn hemma i sovrummet. och jesper förstod att det här minsann inte alls var några förvärkar. han ringde förlossningen och vi fick komma in. väl där konstaterade man att jag var helt öppen. barnmorskan jag hade pratat med i telefonen kände sig nog lite dum.

jag blev inlagd på förlossningsrummet och provade lustgas. den hjälpte inte ett dugg, det enda som hände var att jag kände mig totalt utmattad och inte orkade någonting. jag lade ifrån mig den och bestämde mig för att jag minsann skulle klara av det här utan någon smärtlindring.

man skulle kunna tro att det bara skulle vara att trycka ut bebisen när jag ändå var helt öppen. så enkelt var det ju tyvärr inte, eftersom allting hade gått så snabbt. min kropp var redo men det var inte bebisen. han ville hellre vara kvar därinne. det tog flera timmar och värkstimulerande dropp innan jag äntligen fick börja krysta aktivt. (jag lovar, det är ingen höjdare att försöka hålla emot krystvärkar i 6 timmar). vid det laget var bebisen stressad och hjärtfrekvensen gick ner och det började bli bråttom att få ut honom. det tillkallades förlossningsläkare och någonstans i bakgrunden hörde jag hur man började prata om sugklocka. det var droppen för mig. här skulle minsann inte användas någon sugklocka! jag tog i och ansträngde mig som jag aldrig ansträngt mig tidigare i mitt liv - och plötsligt sa det slurp! och så var han där.

jag behövde inte ens titta efter. jag visste där och då att det var en pojke. konstig känsla, men precis så var det. och när barnmorskan frågade om vi hade något namn så behövde jag inte ens fråga jesper vad han tyckte. vi hade flera namn på lager men det var en liten vide, ingen tvekan om den saken. och jesper hade känt likadant. 

det gjorde förjävligt ont, men jag har aldrig varit med om något häftigare. och det, mina vänner, är och förblir mitt absoluta favoritminne.