Januari (There’s still a little bit of your taste in my mouth)

Året började minst sagt storartat med att jag åkte tåg. Tågresandet var väl i sig inte särskilt storartat, men tågsällskapet desto mer. När jag tittade upp från min mp3-spelare i Katrineholm, insåg jag nämligen att jag satt i samma tågvagn som halva svenska herrlandslaget i handboll. Jag har nog aldrig blivit så starstruck i hela mitt liv. I januarimörkret fanns det annars mycket man kunde ägna sig åt. Knasiga vinkvällar, Beatles Rockband och Pete Doherty på Debaser bara för att nämna några exempel. Lyckan var total när det visade sig att vi äntligen skulle få flytta ut ur vår lilla studentlägenhet på 29 kvadrat. Mitt i allt lägenhetsbestyr hann jag också med att besöka Riddarhyttan för första (och antagligen sista) gången i mitt liv. Det trodde jag väl aldrig.


(www.rockfoto.nu)

Februari (I miss you, I’m pregnant)

Om januari började storartat så var det ju ingenting i jämförelse med februari. Plötsligt satt jag på badrumsgolvet med en sticka i handen. Två blå streck och där och då vändes hela livet upp&ned. Fast på ett bra sätt. Vi välkomnade det nya livet med att flytta in i nya lägenheten två dagar senare. Februari flöt sedan på, jag mådde konstigt, kände mig sjösjuk mest hela tiden och kunde inte för mitt liv sköta skolan ordentligt. Jag kände mig så lycklig över det nya livet som växte i min mage, samtidigt som jag kände mig ledsen över att behöva hålla det hemligt. En ytterst märklig tid, for sure.



(nygravid, nyinflyttad och löjligt emlig.)

Mars (Vi är två hjärtan i samma kropp)

Jag är precis som Annika Norlin: ”I’m the kind that sees sun and brings an umbrella” så naturligtvis var jag övertygad om att lyckan inte skulle få stanna. Oron över missfall drev mig till vansinne, så jag och Jesper åkte till slut till Stockholm för att göra ett tidigt ultraljud. Jag kände mig lite som Rachel i Friends, för det tog ett bra tag innan jag såg att den lilla jordnöten därinne hade ett hjärta som pickade. När jag väl såg det var inte gråten långt borta. Äntligen kunde det bli officiellt. Annars fyllde jag och Jesper 5 år vilket vi firade med en trerättersmiddag på Varda och jag nojade i flera dagar över att jag hade ätit röding. Tänk vad löjlig man blir…

April (I’m a dropout, I’m a dropout)

April bjöd på pluggångest och framtidsångest och social ångest. En hel massa ångest helt enkelt. Jag misskötte skolan, inte så mycket för att jag egentligen mådde dåligt utan mest för att jag plötsligt insåg att jag varit inne på helt fel spår. Eller en kombination var det nog. Jag började känna mig som en strandad valross och cravade efter jordgubbar på ett sätt som inte var hälsosamt, men sprattel från mitt innersta gjorde att det kändes värt det. Lycka och förtvivlan gick verkligen hand i hand. Samtidigt började jag stänga människor ute trots att jag egentligen inte ville och valborgsmässoafton var nog det slutgiltiga beviset på att jag handlat helt galet. Men vid det laget var det ju försent.

Maj (Oh me, oh my, ain’t that perfection?)

Dags för rutinultraljudet och det var kanske det vackraste jag sett i hela mitt liv. Dittills. Plötsligt var det på riktigt – det låg en riktig liten människa därinne. Med fingrar och tår. Och en snopp. (Jag är dock osäker på om jag verkligen såg det, eller om det är en efterkonstruktion.) Annars känns det mest som att jag låg i soffan och tittade på Grey’s anatomy och House och åt piggelin dagarna i ända. Nåja, en liten gungig Ålandskryssning med Jespers familj hanns också med.


(vink vink)

Juni (I’m such a drama queen)

Jag minns juni som en löjligt vacker månad. Jag var lycklig, överhormonell förvisso, men mest åt det lyckliga hållet. Solen sken nästan varje dag (åtminstone är det så jag minns det) och värmeböljan gav svensk sommar ett helt nytt, trevligare ansikte. Men så fick jag åka in till förlossningen på grund av prematura sammandragningar och jag trodde att livet skulle ta slut när läkaren började prata om prematurfödsel. Lyckligtvis tyckte lilla älsklingen att han kunde offra sig för sin stackars mor och stanna kvar i magen ett tag till. Sängläge och skrivarkurser på distans var alltså det jag ägnade mig mest åt.


(magen i vecka 24, dagen innan sammandragningarna började)

Juli (I believe in endless summer nights)

Det fina vädret fortsatte och jag och Jesper gick på minifestival i Norrköping (Munken in the park!) i 35-gradig värme. Jag mådde inte helt bra i värmen, gravid i sisådär vecka 28, men trots det vägrade jag att tycka att det var något annat än underbart. Vi promenerade alldeles för mycket och sammandragningarna kom tillbaka. Även denna gång lyckades jag övertyga skrutten om att det var mycket bättre att stanna kvar därinne. Tur att han lyssnar på sin mor… Annars ägnade vi oss åt 34-årskalas i Stockholm, omtapetsering i sovrummet och balkonghäng. Prima liv.


(nya tapeten)

Augusti (Som ett spöke i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan)

Paniken satte in när jag insåg att jag slarvat bort något fint. För att mota bort paniken ägnade jag mig åt att skriva ett utkast till en historisk roman och diskutera politik med min stackars omgivning. I augusti började jag inse att det inte är en dans på rosor att vara gravid. Det började bli riktigt tungt. Enorma acneproblem började uppenbara sig och flodhästsyndromet verkade inte veta några gränser. Trots detta lät jag Jesper släpa iväg mig så att jag fick se Uppsala för första gången i mitt liv. Jag blev förälskad och glömde bort att jag egentligen inte ville visa mig bland folk.


(flodhästvarning på en bänk i uppsala)

September (Min älskling du och jag, vi tror på nåt, vi kommer aldrig rösta blått)

En sorgens månad för svensk politik. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen och Reinfeldt & Co fick 4 år till på sig att köra Sverige i botten. Jag var knäckt i flera dagar. Sedan ryckte jag upp mig. Började förbereda mig mentalt för något som man egentligen inte KAN förbereda sig på. Drack hallonbladste och promenerade dagarna i ända. Läste alla förlossningsberättelser jag kunde komma över. Väntade och väntade. Tvingades göra glukosbelastning, vilket ytterligare spädde på nervositeten. (Helt i onödan, ska kanske tilläggas.) Väntade lite till..


(sista magbilden. vecka 39)

Oktober (och jag håller din hand för hårt)

Och plötsligt var han här. Två dagar över tiden. Livet skulle aldrig bli som förr och jag älskade varje minut av det. Vi låg i soffan och gosade med världens finaste bebis och tittade på Gilmore Girls dagarna i ända. Levde i vår egen lilla familjebubbla och lyckligare kan man nog inte vara. Både Emma och Madeleine fick sina små pojkar i oktober också, och båda beskeden framkallade den sortens tårar som jag aldrig hade kunnat fälla innan jag blev mamma själv.

November (Month of mist is here)

Liksom oktober var november mest en enda stor bebisdimma. Tidsuppfattningen försvinner när man har en liten bebis att sitta och titta på hela dagarna. Men några saker kommer jag ihåg ändå. Första snön var vacker när den föll, även om jag därefter enbart har stört mig på att den är i vägen. Vi provade på det stora äventyret att åka tåg med barnvagn för första gången. Vi överlevde det också. November var även månaden då Vide överraskade oss med att, 7 veckor gammal, rulla runt från mage till rygg. Något som vanligtvis brukar ske betydligt senare. Gissa om jag var en stolt mamma? Men även stolta mammor måste förr eller senare lämna ifrån sig sina barn till en barnvakt för en kväll, och jag fick det överstökat en lördagkväll den här månaden för att se Harry Potter på bio. Ajaj i mammahjärtat. Men det var fint också.

December (En elegi för alla sorger den här hösten handlade om)

”Det som inte är stulet kommer tillbaka” brukade min mamma säga och så kan det nog vara. Jag slarvade bort en vänskap eller två men i december kom de tillbaka och det gjorde mig lycklig. Men det är väl knappast en hemlighet längre att jag inte fick vara lycklig någon lång stund. I december började allt gå på tok, min syster var inte långtifrån döden och hennes små döttrar balanserar fortfarande på gränsen. En helt ny sorts panik som jag aldrig tidigare känt och julkänslorna försvann som i ett trollslag. Lyckligtvis har jag världens vackraste son som på något vis alltid lyckas få mig att le, även i de mörkaste stunderna.

 

Och med de orden kommer jag att välkomna 2011. Året då min son kommer att växa och bli en egen liten personlighet på ett ännu mer påtagligt sätt än han redan är. Jag ser fram emot hans första riktiga skratt, första gången han ska äta fast föda, hans första stapplande steg och första gången han kallar mig ”mamma”. Jag ser fram emot ett år som kommer att bli ännu mer fantastiskt än 2010. Det ni.