mammarollen har tagit tid att växa hos mig. jag är van vid att vara en del av ett föräldrapar, van vid att alltid ha min bättre hälft vid min sida. idag var jag tvungen att klara mig själv med vide en hel dag, och jag var rent ut sagt livrädd för hur jag skulle hantera det. men jag insåg medan timmarna gick, att en fantastisk förvandling har skett. utan att jag märkt det så har jag blivit en mamma. och det känns fantastiskt att få det svart på vitt.

men nog känner man sig ganska fånig när man gör ALLT för att få en liten bebis att skratta? idag har jag inte bara sjungit oändligt med både barnvisor och diverse annat trams, nej jag har också utfört rena dansnummer (!) med "jazzhands!" (tänk er joeys danslärare när han ska göra audition i friends) och pratat om de mest vardagliga saker som om de vore världshistoriska händelser ("åh vide, kan du tänka dig? nu ska mamma borsta tänderna, är det inte helt fantaaastiskt?"). alltmedan han tittar på mig som om jag vore en toka. och vem kan klandra honom?

och trots att man känner sig fånigast i världen så är det alltid värt det när man får gensvar. det är svårt, till och med för mig, att förstå hur ett tandlöst leende kan få det mest pretentiösa blyghjärtat att dansa. men ändå står jag där. jag som aldrig kunnat släppa kontrollen står plötsligt handfallen, totalt oförmögen att göra något annat än att fortsätta med den sortens fånerier som jag aldrig tillät mig göra innan jag blev mamma. plötsligt har allt vad "kontroll" heter kastats ut genom fönstret. och om någon hade stått utanför och tittat in så hade de trott att jag var galen och jag hade inte kunnat bry mig mindre.

jag gör vad som helst för den ungen. och det är pretty goddamn amazing.

(nog är han väl mammas pojke? lika som bär och med en bok i handen till och med...)