jag har inte så mycket att säga längre, märker jag.
men ett försök till kan jag väl göra. kanske.

just nu är mitt hår nyfärgat och stinker av kemikalier och jag gömmer mig i en alldeles för stor morgonrock, lyssnar på the magnetic fields  (<-- spotifylänk) och hoppas att snön smält bort när jag tittar fram igen. fast det tror jag ju egentligen inte. nog för att jag har en tendens att stänga ute världen när den blir för mycket, men en hel månad klarar nog inte ens jag att hålla mig undan. även om man kunde önska det ibland.

men jag har åtminstone läget under kontroll.
det är en skön vetskap att ha i bakfickan.