igår morse började jag läsa jonas karlssons novellsamling den perfekte vännen. på kvällen hade jag läst ut den. det säger litegrann om hur fantastiskt bra den är. berättelsen om rummet var faktiskt lite läskig, på ett psykologiskt plan. och varje berättelse genererade en del tankeställningar, utan att man för den sakens skull kände det som att man blev skriven på näsan. genialiskt skrivet. läsläsläs!

nu har jag börjat läsa helena von zweigbergks ur vulkanens mun. hon har ett originellt språk som verkligen tilltalar mig. dessutom beskriver hon vardagsliv och tvåsamhet på ett sätt som gör att jag får ont i magen. inte för att jag känner igen mig (åtminstone inte när det gäller mig själv) men det är tydligt att många i min närhet skulle göra det. det är också tydligt att den där viharvaritgiftaitrettonår-tristessen skulle kunna drabba vem som helst, även mig, om några år. det gör mig lite rädd. berörd. fast besluten att inte låta det hända. och ja, då har man verkligen lyckats som författare.

och just det, igår kväll tittade jag och jesper på filmen taking woodstock. den var också lite fantastisk. hade dock önskat lite mer konsertbilder? fast jag förstår ju att det kanske inte är så genomförbart. grym var den i alla fall, så alla som är lite intresserade av den musikeran borde faktiskt ta sig en titt på den filmen. jag fick extrema festivalkänslor och började hata snön och vintern ännu mer. ge mig sommar och musik! nu!