idag har jag varit i världens ände. närmare bestämt i riddarhyttan. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller bara le lite kärleksfullt, för trots att det kändes som en av de mest tragiska platser jag varit på, så fanns det ändå värme och sammanhållning bland invånarna. sånt ger mig en liten gnutta hopp om människan.

mitt intervjuoffer behagade dock inte vara hemma när vi kom och knackade på, så jag fick snällt följa med linn, catharina, ronja, pernilla och anna till ett litet villavillerkullahus mitt ute i skogen för att träffa ett gäng riktiga teaterkufar som gick runt i lejondräkter och åt citroner som godis. det var minst sagt intressant.

ikväll tänker jag inmundiga kvällsmaten i sängen medan the road rullar runt i dvd-spelaren. jag är så utmattad efter dagens äventyr att jag antagligen kommer somna innan filmen ens börjat dock.