jag hade sett fram emot dagens läkarbesök på specialistmödravården, trodde att jag äntligen skulle få lite klarhet i hur min ryggoperation kommer att påverka förlossningen. tror ni det eller? vi fick inte träffa läkaren vi skulle ha träffat, utan hamnade istället hos en läkare som knappt verkade veta vad skolios var. hon sa bara samma saker som jag redan fått höra från min barnmorska, sedan skickade hon en remiss till en narkosläkare, men större delen av besöket pratade hon om mitt höga sf-mått och att de borde hålla koll på mig genom regelbundna tillväxtkontroller. som om det hade något med saken att göra. jag är så sjukt besviken.

och jag vet inte vad graviditetshormonerna gör med mig, men på vägen hem började jag gråta när jag insåg att jag inte känner mig ett dugg trygg inför förlossningen (för ingen verkar ju veta något om min situation) och när vi slutligen kom hem eskalerade det hela i ett totalt psykbryt för att jag inte fick av mig byxorna (det var helt enkelt för varmt och svettigt). nu känner jag mig bara utmattad och vill sova. vilken dag!

ändå är jag glad, mitt upp i alltihop. jesper är ledig i ett par dagar och det finns en massa mumsiga vattenflaskor i kylskåpet och bebis sparkar runt riktigt duktigt om dagarna och min vikt har nu stått stilla i en månads tid, vilket är något av en extrem lättnad faktiskt. jag började bli ordentligt rädd där ett tag, när jag gick upp ett kilo i veckan. snart sätter det väl igång igen dock...

ursäkta uppsatsen, men bloggeriet kan vara den bästa terapiformen ibland.