idag har jag återupptäckt lisa ekdahl. jag har stört mig på hennes röst så länge att jag glömt att lyssna på musiken och texterna. det är faktiskt grymt bra. en trevlig överraskning må jag säga.

vi förenas i vår vanmakt
i vår vanära och skam
vi är starka i vår vilja
men når ändå inte fram

var var jag då jag behövdes
var var jag då hon var svag
var var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag

var var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut
var är min olyckssyster
låt det inte vara slut

och jag slås av hur mycket jag saknar min bästa vän.