det är så svårt att få ändan ur vagnen när prestationsångesten skapar onda cirklar som det bara inte går att ta sig ur. "jag är så dålig så jag pluggar inte" och när jag inte pluggar känner jag mig såklart ännu sämre, vilket gör det ännu svårare att faktiskt sätta igång.

skolans värld passar inte såna som jag, såna som låter hela himlen falla ner om resultaten inte blir vad man tänkt sig, såna som jag, som blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen och som bara vill få en lugn stund, bara en liten andningspaus för att kunna komma tillbaka. men andningspauser existerar inte i en neurotikers liv, särskilt inte om neurotikern i fråga studerar på högskola. så är det bara. jag måste bryta cirkeln, men hur gör man?

jag har ingen aning. men ikväll ska jag i alla fall stjäla en andningspaus, trots att de egentligen inte finns. jag ska inte tänka på skolan en enda sekund till ikväll. istället ska jag och jesper köpa hem kinamat och äta i soffan framför teven. för när himlen ramlar ner så får man faktiskt göra så på en onsdagkväll. skolan tar jag itu med imorgon. jag lägger den i en liten låda för tillfället. sedär. borta!