allt var finare än finast. jag skulle kunna gråta, så underbart är det. på ett bra sätt.

vi gick upp i ottan för att promenera till förlossningen/specialistmödravården i solskenet. jag älskar vårmorgonljus, det är något alldeles speciellt med hur skuggorna faller. och redan där, med sprängfylld kissblåsa och solen i ögonen, visste jag innerst inne att jag inte hade något att vara orolig för.

sötgrodan därinne visade upp sig från sin bästa sida, vinkade åt mamma och pappa och var allmänt söt och gullig. alla delar satt på rätt plats, så att säga, och den 1 oktober är det beräknat att vi äntligen får träffa gullungen. dessutom tyckte både jag och jesper oss se (med reservation för vår uppenbara amatörstatus i ultraljudssammanhang) att det med stor sannolikhet kommer att bli en liten lennon eller dylan till slut i alla fall. men helt säker kan man väl aldrig vara.

vi firar med jordgubbar. igen.
man kan aldrig äta för mycket jordgubbar.