jag har aldrig sett mig själv som en särskilt spirituell person. men när jag diskuterar det här med tro med min enerverande inskränkta och logiskttänkande sambo (jag säger det med kärlek), så inser jag att jag nog är åt det spirituella hållet trots allt.

• jag tror på lagen om attraktion. jag tror på att om man hela tiden tänker att "nej, nu kommer jag att missa bussen" så kommer man att dra till sig händelser som gör att man missar bussen. jag tror på att livet blir mycket trevligare om man tänker positivt och ler mycket. helt enkelt.
• jag tror också på något slags liv efter döden. inte reinkarnation eller så, men... jag har så svårt att tro att allt bara tar slut. de säger att en levande kropp tappar 21 gram när den dör. lämnar själen kroppen? vem kan veta? det finns säkert en fullt legitim vetenskaplig förklaring till detta, men jag har hört för många historier om döda människors själsliga närvaro för att kunna avfärda det som trams helt och hållet.
• jag tror inte på en skäggig gubbe som pekar på världen och säger att det och det ska hända. men är det den allmänt vedertagna definitionen av gud? jag vet inte. jag tror inte på den katolska kyrkans bild av gud. jag tror inte på bibelns definition av gud. jag tror att alla människor måste definiera sin egen gud. är det en skäggig gubbe så fine. men det kan också vara musik, en politisk ideologi, naturen, ja vad fasen, det kan till och med vara vetenskap. eller bara tron på något större, något som vi inte kan förstå. och själv tror jag på det sistnämnda.

det här ämnet blir lätt flummigt. tro är ju just tro. om ens det. jag är vanligtvis ganska bunden vid logik, jag har ett behov av att förklara saker. men nog är det lite tröttsamt? ibland orkar jag inte ta till mig alltings meningslöshet. därför väljer jag att tro ibland. det känns tryggare så, på något vis.