och plötsligt är världen vit. plötsligt står jag med min son i famnen och viskar åt honom att titta ut genom fönstret för att se sitt första snöfall. och med ögon stora som bowlingklot tycks han observera allt det vita, fascineras av vackerheten samtidigt som han struntar högaktningsfullt i kaoset som alltid tycks drabba svenska infrastrukturen år efter år (vad tusan är det för fel? svenskarna om några borde väl kunna hantera lite snö?)

och plötsligt kommer jag, världens i vanliga fall största snöskeptiker, på mig själv med att tänka att det här är ett av de där ögonblicken i livet som jag aldrig vill glömma.