jag inbillar mig inte att livet kommer att bli en dans på rosor när allting nu förändras. självklart inser jag att det kommer att bli jobbigt. trots att jag och jesper är bäst i världen och trots att jag vet att vårt förhållande står pall för precis vad som helst, så är jag också medveten om att life as we know it kan upphöra att existera vilken dag som helst. och det är läskigt. sorgligt rentav. jag är medveten om detta.

men gud vad jag längtar.
och gud vilken märklig känsla det är att kunna grabba tag om en liten fot men inte kunna komma närmare än så. den finns där, en fysisk fot att röra vid. det är hud och fett och fosterhinnor emellan, men jag kan ändå röra vid den. så nära men ändå så långt bort. det är märkligt.

-

jag tror att det jag försöker säga med allt det här svamlet är att tillvaron kommer att vändas upp&ner när som helst nu. det kommer vara fruktansvärt jobbigt och jag kommer att lida av kronisk sömnbrist och jag kommer att gråta ikapp med bebisen och jag kommer antagligen att sakna det bekymmersfria livet jag lever just nu. MEN. jag vet att vi fixar det. och mer därtill. det kommer att bli fantastiskt. och hur vet jag det? 

jo, den där lilla foten dränker mig i kärlek redan nu, i sin närvarande avlägsenhet. och någonting som genererar så mycket kärlek - redan innan det egentligen finns - kan faktiskt inte vara något annat än fantastiskt.

och det är som han sa: vi är inte som de andra. vi är inte vanliga.

(we sure are cute for two ugly people)

-

slut på torsdagsdravel. nu ska jag sova.