jag undrar hur det kommer sig att hösten för mig alltid innebär en ökad dos av lars winnerbäck. det är inte särskilt logiskt, för från första början så har han alltid förknippats med vår/försommar för mig. tiderna förändras antar jag. nuförtiden lyssnar jag aldrig så mycket på honom som jag gör på hösten.

kanske har det något med lugnet att göra? jag behöver kanske lugnande ord som mest när gråa dagar aldrig skyndar på. behöver kanske veta att jag inte är ensam om att ha lätt för att tänka bakåt när förvirringen tar fart. behöver kanske påminnas om att någon ser andra halvan av solen när den sjunker i väst och att det finns stjärnor man kan stirra upp mot så att man har något gemensamt. för det är ju lätt att glömma ibland.

-

det finns nu, det finns då, det finns sen (om du vill)
men det finns inget annat att hålla sig till