kom så ruttnar vi ihop
det har varit ett par minst sagt märkliga dagar. mitt humör har legat nånstans långt nere i skorna och jag har inte velat ha något med någon att göra. jag är inte säker på att det har gått över än, men jag känner att jag måste ta mig i kragen ändå. jag går ner i vikt (typiskt obra nu när det är meningen att bebisen ska tjocka på sig som mest), mitt huvud snurrar så att jag går in i dörrkarmar, och det är en enorm kraftansträngning bara att skriva det här meningslösa blogginlägget. det duger inte längre.
och det är här som fina ni kommer in i bilden.
berätta något trevligt för mig? gör mig glad?
för jag har uppenbarligen glömt bort hur man gör det själv.