Jag vill inte verka jobbig eller så
Så fort jag ska försöka förklara något blir det ändå bara fel. Otillräckligt, överflödigt, klyschigt så in i bängen. Och alltid den där förbannade känslan av vräkighet, att jag säger för mycket. Nej jag orkar inte. Jag tycker om er, ni betyder så fasansfullt mycket, gårdagen var fin, och så lämnar vi det så. 
-
Idag är det valborgsmässoafton, och med tidigare års erfarenheter i bakfickan kan jag med glädje konstatera att jag inte kommer att fira spektaklet på något annat sätt än med mina älskade karlar härhemma. Vide har varit hos sin farmor inatt, så när han kommer hem tänker jag pussa honom fördärvad, så mycket som jag saknat honom. Jag misstänker att jag kommer att ha fullt upp med ovan nämnda aktivitet hela kvällen, och helt ärligt - bättre sätt att fira vårens ankomst finns inte.
Imorgon lånar vi en bil och hälsar på fina människor i Norberg. Det blir också fint. Men inget 1 maj-tåg för min del alltså. Jäklar. Jag som skulle börja engagera mig mer. Nästa år kanske?
14:48:11Min längtan är sån som ingen har haft
Jag skulle försöka mig på det här med att gå till frisören. Det har ju varit lite dåligt med den sortens utflykter de senaste åren (sista klippningen var i juli 2009, you get the picture). Så idag har jag blivit av med enorma mängder hår. Ändå ser jag ut precis som innan, tycker jag. Med lite mer lockar bara. Men hej, jag gillar det. Tror jag.
Vide somnade tidigt ikväll, så nu tänker jag äta mitt torsdagsgodis och läsa lite Vindens Skugga. Roligare än så blir det inte. (Inte ikväll åtminstone).
Yummy yummy yummy I've got love in my tummy
Särskilt vackert blev det inte, så ni får ingen bild. Men det blev gott. Och det var ju liksom huvudsaken.
In search of Peter Pan
Barnet sover, vi sitter i vardagsrummet, lyssnar på Kate Bush på låg volym. I övrigt är det tyst och jag kan inte riktigt låta bli att tycka att det känns fint att vara vid liv en dag till. Sedan läser jag en av mina många favoritbloggar och klumpen i magen kommer tillbaka. Jag tål inte ovissheten, inte ens som utomstående. Jag skulle vilja veta att allting ordnar sig, att världen inte kan vara så grym. Hur värdena ändras när sjukdomar kommer och hur jag plötsligt märker att jag bryr mig alldeles för mycket om människor jag egentligen inte ens känner.
Men inte bara det. Det kommer också påminnelser om att sluta ta för givet. Fanimej, jag ska aldrig mer ta för givet. Jag brukar förbanna mig själv för att mina känslor bubblar ut lite för lätt ibland, men det är slut med sådant. Jag ska inte skämmas över mina känslor, jag ska inte skämmas över att de bubblar över. Och det borde inte ni heller göra. Bubbla mer! Ni kan aldrig veta innan när det kommer att vara försent.
My sweater is itching, my shoes are too small
Jag köpte nya Converseskor idag. Helvita. Nya skor behövdes och jag har velat ha sådana länge. Så idag tänkte jag: "Screw you, plånboken, jag får väl lära mig att äta kålsoppa" och så köpte jag dem. Jag älskar dem. Men en liten del av mig rodnar en aning när jag flanerar runt på stan med dem. Kommer på mig själv med att tänka att det är ju inte så himla rock'n roll med självlysande skor. Men det lilla problemet är nog snart ur världen, om jag känner mig själv rätt. 
(Nya skor och en Videung. Mer kan man knappast begära.)
Isn't it good, norwegian wood?
Ikväll har jag och fina Ida varit på Elektra-bio. Jag har äntligen fått se filmatiseringen av min absoluta favoritbok, Norwegian Wood av Haruki Murakami. Och jag blev inte besviken. Jag saknade ett par av mina favoritdialoger, men det gjorde inte överdrivet mycket. Allt annat vägde upp den lilla detaljen, med råge. Åh. Se den.
Efter biobesöket blev vi hämtade av Jonathan och vi köpte med oss sushi och åkte hem till Jesper och Vide (som för övrigt sov som en stock vid det laget. Vide alltså. Duktig kille!) och jag tror att vi allihopa spillde ut soya över bordet vid ett eller flera tillfällen. Kvällen avslutades med en liten tedrickarstund och nu börjar ögonen gå i kors, så jag misstänker att det är dags att göra Jesper och Vide sällskap i sovrummet.
En liten fågel twittrade i mitt öra...
Minnen av aprilhimlen
Den här sortens dagar borde aldrig få ta slut. Ni vet, när allt bara är så satans jävla fint. Sommarvärme, hur allt doftar vår, årets första uteglass, långa promenader utan något särskilt mål, bara för att man inte vill sluta gå. Och att till slut ändå sätta sig ner på en bänk och betrakta omvärlden och känna solen mot vinterblek hud. Så blev det vår igen, det trodde jag aldrig och hur fantastiskt glad jag är över att jag kan uppskatta det till fullo. Det är den här sortens dagar som gör mig levande, klyschigt men sant.
Min favoritplats i hela Västerås är faktiskt centralstationen, otippat nog. Jag gillar det grådaskiga, industriområden, tegel och betong på andra sidan spåret och det faktum att ingen annan skulle få för sig att gå dit, utom för att åka därifrån. Det gillar jag också - möjligheten att åka iväg om man skulle vilja, det är bara att hoppa på ett tåg eller en buss mot vartsomhelst. Just nu är jag nöjd här, och vill egentligen inte vara någon annanstans, varken fysiskt eller situationsmässigt. Men jag gillar att ha möjligheten. Jag gillar friheten i att åka, men något jag gillar ännu mer är friheten i att stanna kvar.
Jag hatar blogg.se
I like my new bunny suit, when I wear it I feel cute
-
Visst ska det förresten föreställa påskafton idag? Jag måste säga att det känns underligt att inte vara med familjen på påskafton. Såhär dags brukar vi sitta i min barndoms vardagsrum och äta köttbullar och sill och diskutera obsceniteter med nyanlända stackars pojkvänner (Jesper hade det inte lätt när han var ny i huset, och nu verkar Idas Axel stå på tur, stackarn) och det känns bra sorgligt att omständigheterna krävde planändringar i år. Nästa år tänker jag inte låta något stå i vägen för den traditionella påskmiddagen, sådetså.
Men jag har slutat säga nej, nu ska jag göra vad jag kan, jag ska riva mina murar tills vi ser varann
Jag har återigen förundrats över det faktum att
hur stormigt det än är emellanåt så kommer jag aldrig att släppa taget om det där. Det kan verka dödsdömt när vi alla fyra har så stora behov av att få utlopp för svåra känslor i tid och otid. Det kan verka rentav idiotiskt att hålla sig kvar, men jag skulle aldrig kunna göra annat. Det är större än så. Vi är större än så, goddamnit.
(Stora känslor, stora ord, ibland önskar jag att jag bara kunde hålla käften och verka oberörd. Men jag avskyr att själv inte veta vad andra människor känner, därför verkar jag ha ett outtröttligt behov av att låta andra få veta vad jag känner. Det blir lätt för mycket, men det är väl sådan jag är.)
-
Vide är fortfarande sjuk (segdragen influensahistoria, detta) så vi har tillbringat långfredagen i soffan med en stor godisskål, kycklingwok och Harry Potter och dödsrelikerna del 1, och jag har försökt komma någonvart med ett skrivprojekt som jag påbörjade för hundra år sedan och aldrig avslutade. Kanske blir det något, kanske inte. På eftermiddagen kom Vides farmor på besök och jag och Jesper lånade hennes bil för att göra en utflykt till Erikslund. Jag älskar fortfarande att ha körkort.
Onsdag
Sedan Jesper kom hem har vi städatstädat och barnsäkrat några eluttag. Så nu kan Videungen få krypa runt och leka med uttagen bäst han vill. Hela helgen, om han skulle vilja. Jag har nämligen kommit fram till att det är en dålig idé att dra med honom till Stockholm så nära inpå den här influensaliknande historien. Dels för att det är påfrestande nog som det är att resa runt och lättare blir det ju inte efter en sjukdom. Men också för att det vore hemskt att smitta ner småkusinerna med vad det nu är Vide har åkt på. Hemmapåsk blir det antagligen. Det känns både skönt och jobbigt.
(Vi kan alltså INTE använda bilstolen som en middagslursplats längre.)
(Och efter dagens städning så KAN man faktiskt se golvet. Jag lovar.)
Tisdag, elände och köttbullar
Prutt på världen.
(Men Emma är finast och har bjudit på köttbullar på nya Ikea och hon och lille Harry har varit allmänt bra och mysiga, så den här dagen fick sig ett par solglimtar ändå. Tur det. Tack finaste!)
För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar? Vem vet hur länge vi har varandra?
Jag har försökt kväva ett vårskrik länge nu. Men jag kan inte låta bli längre. Knoppar i träden, musöron på buskarna, vitsippor vid skogskanten och himmel blå himmel blå och ta-av-sig-jackan-varmt. Jag vaknar till liv nu. Äntligen.
Håkan Hellström var fantastisk förresten. Eldkvarnshyllningar och Norrköpingspublik. Vid protesfabrikens stängsel, Hurricane Gilbert och Det är så jag säger det. Det är så mycket mitt och Jespers förhållande att tårarna inte klarade av att hålla sig borta. Efteråt körde jag oss hem i mörkret och det slog mig hur mycket som hänt sedan vi stod i publikhavet sist. Och jag gillar det.
-
Nu är vi hemma i Västerås igen och jag pustar ut efter allt resande (som fortfarande inte är över, tyvärr). Veckan ska ägnas åt städning, hårfärgning (ett måste!) och mor&sonkvalitetstid innan det är dags att packa väskorna och åka till Stockholm över påskhelgen. När vi kommer hem därifrån tänker jag inte sätta en fot på ett tåg på en lång lång tid. Jag har blivit allergisk mot tågåkande, och jag tror jag vet en liten Videung som är minst lika trött på det som jag.
Så fort du kan, vart du vill
Tack för alla fina gratulationer hörrni! Det känns verkligen underbart att äntligen ha fixat det. En frihetskänsla som jag inte har besuttit tidigare. Underbart!
Det kanske inte låter som en stor grej, var och varannan människa har ju körkort. Men för mig är det stort. Körkortet har alltid varit lite av mitt Mount Everest. Något jag aldrig riktigt trodde att jag skulle klara av, av flera olika anledningar som jag inte ska redogöra för nu. Och nu när jag äntligen bestigit mitt berg - känner jag mig oövervinnerlig.
-
Nu är vi i Norrköping över helgen och ikväll blir det dansdansdans och Håkan Hellström på Flygeln och tanken var väl att jag skulle försöka återuppleva tonårens lyckorus längst fram vid stängslet. Fast jag misstänker att det aldrig riktigt blir detsamma ändå. Jag misstänker att jag kan stå längst bak och njuta minst lika mycket för det.
Baby I can drive your car
Och såhär glad blir man när man precis har klarat uppkörningen.
Hej körkort! Jag har längtat efter dig!
Och jag blir verkligen så glad, för du är verkligen precis som jag
Ibland får jag overklighetskänslor när jag inser vad tillfälligheter kan göra med ens liv. Tänk om jag inte hade blivit gravid i just det ögonblicket som jag blev? Tänk om jag inte hade råkat ramla in på en viss blogg såhär dags förra året och hittat både Morrissey-referenser och gravidillamående och känt igen mig och kommenterat? Då hade jag kanske aldrig träffat de här underbara människorna som ger mig så fruktansvärt mycket glädje nu. Jag hade inte befunnit mig i en liten lägenhet i Solna och vunnit i sällskapsspel igår, jag hade aldrig fått stifta bekantskap med Christoffers berömda gryta, jag hade aldrig fått bevittna hur två fina 6-månaderspojkar kan ägna sig åt babybrottning (och hur förbaskat roligt det kan se ut), och viktigast av allt: jag hade inte fått den fina vännen som jag fått i Madeleine. Hon är som jag, fast fantastisk. Det var en fin dag, helt enkelt.
När vi skulle åka hem till Västerås blev vårt tåg inställt, så vi fick snällt vänta på perrongen i en timme till. Men vi var så glada ändå, som ni ser.
(Blev ni bildchockade nu? Hjälp vad mycket det blev, för att vara jag.)
(Och hejjagvillhaennykamera)
You are your daddy's son
Måste visa vad Vide fick i halvårspresent av sin mormor. En turkos 70-talsdräkt i frotté från me&i. Med en sköldpadda på rumpan. Jag är kär!
Fina människor
Helgen har varit underbar på många vis. Jag behövde verkligen det. Nu är den över och även om vissa saker aldrig tycks lösa sig (hej ekonomisk undergång, jag är så fördömt trött på dig!) så är jag glad att jag har fått spendera tid med min fina galna kaosfamilj. (Om ni för ett ögonblick skulle få för er att tvivla på att de är galna - titta på bilden vi försökte ta på alla de små kusinerna. Det var den bästa bilden vi kunde få, och det säger väl en hel del... Observera särskilt Vides darrande underläpp. Sekunden efter brister han ut i tokgråt. Oemotståndligt.)
Nu är vi hemma i Västerås och jag saknar dem redan. Men förhoppningsvis får vi återse andra fina människor redan imorgon. Planen är nämligen att vi ska hälsa på världens finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jaja, ekonomisk undergång var det ja, men vissa saker är faktiskt värda att leva på nudlar och havregrynsgröt för. Och tre månader är faktiskt alldeles för lång tid utan att ses. Sådetså.
21 A song that you listen to when you're happy
När jag är glad och flamsig tycker jag om att lyssna på sötpop. Eller jag tycker alltid om att lyssna på sötpop. Om inte annat så BLIR man ju glad av detta.
20 A song that you listen to when you're angry
När jag är riktigt arg brukar jag faktiskt inte lyssna på musik, åtminstone inte något särskilt på grund av att jag är arg. Men när jag var sjutton och bodde hemma och plågades av tjurig-tonårings-syndromet så gillade jag att vräka på det här på hög volym. Så fånigt, kan jag tycka i efterhand. Men det hör väl tonåren till.
Smaken av ett nederlag
Arg, ledsen och framförallt förvånad.
Det gick ju bra. Det gick ju så jäkla bra.
Struntgubbe. Stoppa upp snuset where the sun don't shine, tack.
Arghhh.
Norrköping i helgen. Fina människor. Det behövs.
Och när jag kommer tillbaka är jag så jävla grym igen.
Sådetså.
(Jag skulle inte ens offentliggöra det här. Jag skulle lida i tysthet, och ni skulle inte ha en aning om att den här dagen tog en annan vändning än jag hade tänkt. Men jag orkar inte. Orkar inte bry mig om hur dålig ni tycker att jag är som körde helt enligt de jävla hastighetsbestämmelserna, och ändå för fort. Hur man nu lyckas med det. Jag är arg och ledsen och min blogg är inte sockersöt och ångestfri och oärlig. Den är ärlig, på gränsen till privat och jag tror att det är till stor del därför ni läser. Så här har ni det: Jag kuggade på uppkörningen. Trots att den gick så jäkla bra. In the words of Winnerbäck: Jag fattar ingenting.)
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Stormvarning. Idag har jag nästan blåst bort mot himmelens sky, precis som Trasiga Trasse. Tur att jag inte äger något rött prickigt stort paraply. (Märks det att det sjungs barnvisor här hela dagarna?) Och så har jag hjälpt våra nyinflyttade grannar att bära speglar i trapphuset. Jag har nog aldrig varit så nervös. Det hade verkligen varit typiskt mig att tappa deras nyinköpta speglar i golvet. Lyckligtvis klarade jag uppgiften med bravur.
-
Och just det: jag passade på att klara teoriprovet också, lite sådär i förbigående. Det gjordes också med bravur. 
19 A song from your favorite album
Åh. Åh. Gåshud varje gång.
It's just physical I know
But she reminds me of you
Strictly intellectual I know
But her thoughts remind me of you
You were the missing part now I have to replace
You with diffrent people and I do it bit by bit
[...]
This ain't moving on I know
But who decided that it has to be so
I could wait for you all my life
It would be no waste or sacrifice
I'd rather die alone than letting go
I'd rather die alone than letting go
Somewhere in my youth or childhood I must have done something good
Jag ska aldrig mer underskatta lagen om attraktion. Jäklarimej, det fungerade.
Idag känns allt så mycket bättre att jag bara vill springa runt och sjunga bland bergen i sann Sound of Music-anda. Men det ska jag inte göra. Jag har viktigare saker att pyssla med.
18 A song you wish you heard on the radio
Som sagt, radio är inte i min grej. Men jag skulle nog önska att den här låten spelades oftare. Främst för att vissa människor skulle behöva lyssna på den och ta till sig av texten.
Ensam är stark, den starke är fri
Framtiden skapas av en fri individ
Högeralliansen har en klar strategi
Sverige ska delas i fattig och rik
Borg & Reinfeldt har bildat ett jobbarparti
Det är enkelt, säger de, de som jobbar är vi
Gamla och sjuka kan gott hugga i
Vi hjälper dem gärna med en glad melodi
And the nightmares came over me again
Nåja, jag kan åtminstone knappast göra sämre ifrån mig på uppkörningen. Klen tröst i det här läget dock.
17 A song that you hear often on the radio
16 A song you used to love but now hate
We did the best we could, I think we did the best we could
Jag vet inte hur det gick till, men min lilla Videung har blivit stor på riktigt. Han är ingen liten bebis längre, utan en egen liten individ. Idag är han sex månader och har firat genom att äta kalops och aprikos&päronpuré samt utstöta ljud som lät misstänkt likt ett rop på "mamma". Jag förstår ingenting. Men jag älskar det. Jag älskar honom. Åh.
15 A song that describes you
Det här är egentligen ganska sorgligt och jag var länge tveksam till om jag verkligen skulle välja just den här låten. Det känns som att den beskriver mina tonår lite för pricksäkert. Det blir för privat och jag är egentligen inte särskilt sugen på att älta och tycka synd om mig själv heller för den delen. Men det var svårt att hitta en annan låt som beskriver mig. Så såhär fick det bli. Jag är verkligen glad att tonåren är över och aldrig kommer tillbaka.
Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
She's got brains
Jag gillar inte högskoleprovet som sådant, det är ett uruselt sätt att avgöra huruvida man är lämpad att läsa på högskola/universitet eller inte. Man behöver inte vara ett matematiskt geni eller veta vad "pumpernickel" är för att bli en bra sjuksköterska, vill jag bestämt hävda.
Men jag gillar att jag idag slog mitt 18-åriga jag med hästlängder. 6 månaders sömnbrist till trots. Känns helt jävla suveränt om man får säga så. Diagram-delen var inte på min sida dock. Hur kan det vara så knepigt? All information finns ju där? Jättekonstigt. Någon sa en gång att jag inte var logisk. Det verkar onekligen stämma.
Nu har jag parkerat i soffan och planerar att äta godis och titta på någon intelligensbefriad serie eller film hela kvällen. Hjärncellerna måste ju få vila lite, för imorgon tänker jag plugga körkortsteori hela dagen. Hujedamej.
14 A song that no one would expect you to love
Jag vet både en och annan som blivit överraskad när jag deklarerat att jag älskar den här låten. Inte minst jag själv.
Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks
För dig ska jag göra det tusen gånger om
(Som några av er kanske listat ut så är de här list-inläggen tidsinställda. Mycket för att jag inte ska tappa tråden som jag gjort tidigare gånger jag har försökt mig på det här listfenomenet. Bekvämt och bra.
När detta inlägg publiceras så sitter jag faktiskt och skriver högskoleprovet.
Håll tummarna vetja!)
Take me take me to the riot
Det är fredag. Jag har gått upp okristligt tidigt för att åka till Eskilstuna och sladda runt på en halkbana. Jag har blivit förskräckt över hur lite kontroll man kan ha under fel omständigheter och litegrann ifrågasatt varför vi utsätter oss för den livsfaran flera gånger om dagen. (Nåja, en del av mig. Den andra delen tyckte att det var ganska roligt.) Jag är dödstrött (har ni hört det förut?) och imorgon ska min framtid eventuellt avgöras med hjälp av ett högskoleprov. Jag förbannar mig själv och min organisatoriska förmåga (eller brist därav) som gjorde att jag bokade in högskoleprovet och en intensivkurs för körkort samtidigt. Fullkomligt idiotiskt.
Men jag har en fin spellista och ett litet charmtroll som krälar runt på golvet (nu tar han sig faktiskt framåt, och med en ganska snabb fart. Varken sladdar eller gardiner går säkra) så ja. Det ska väl gå, det med. 
Nu blev det kväller?
13 A song that is a guilty pleasure
Jag älskar filmen Så Som I Himmelen. Den här låten hör hemma där, och den är fantastisk, framför allt i sitt sammanhang. Men för mig (som kan vara äckligt smygpretentiös ibland, inget jag är stolt över) blir den lite av ett guilty pleasure. Men se, det struntar jag i. Här är den.
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
