Så fort jag ska försöka förklara något blir det ändå bara fel. Otillräckligt, överflödigt, klyschigt så in i bängen. Och alltid den där förbannade känslan av vräkighet, att jag säger för mycket. Nej jag orkar inte. Jag tycker om er, ni betyder så fasansfullt mycket, gårdagen var fin, och så lämnar vi det så.





-

Idag är det valborgsmässoafton, och med tidigare års erfarenheter i bakfickan kan jag med glädje konstatera att jag inte kommer att fira spektaklet på något annat sätt än med mina älskade karlar härhemma. Vide har varit hos sin farmor inatt, så när han kommer hem tänker jag pussa honom fördärvad, så mycket som jag saknat honom. Jag misstänker att jag kommer att ha fullt upp med ovan nämnda aktivitet hela kvällen, och helt ärligt - bättre sätt att fira vårens ankomst finns inte.

Imorgon lånar vi en bil och hälsar på fina människor i Norberg. Det blir också fint. Men inget 1 maj-tåg för min del alltså. Jäklar. Jag som skulle börja engagera mig mer. Nästa år kanske?