Den här sortens dagar borde aldrig få ta slut. Ni vet, när allt bara är så satans jävla fint. Sommarvärme, hur allt doftar vår, årets första uteglass, långa promenader utan något särskilt mål, bara för att man inte vill sluta gå. Och att till slut ändå sätta sig ner på en bänk och betrakta omvärlden och känna solen mot vinterblek hud. Så blev det vår igen, det trodde jag aldrig och hur fantastiskt glad jag är över att jag kan uppskatta det till fullo. Det är den här sortens dagar som gör mig levande, klyschigt men sant.

Min favoritplats i hela Västerås är faktiskt centralstationen, otippat nog. Jag gillar det grådaskiga, industriområden, tegel och betong på andra sidan spåret och det faktum att ingen annan skulle få för sig att gå dit, utom för att åka därifrån. Det gillar jag också - möjligheten att åka iväg om man skulle vilja, det är bara att hoppa på ett tåg eller en buss mot vartsomhelst. Just nu är jag nöjd här, och vill egentligen inte vara någon annanstans, varken fysiskt eller situationsmässigt. Men jag gillar att ha möjligheten. Jag gillar friheten i att åka, men något jag gillar ännu mer är friheten i att stanna kvar.