bianca fiore
Det var april i luften. Jag vet att det låter som en omöjlighet, men luften smakade verkligen som april - halvtorr jord, björkvedseld från stadens villaområden, tonårsfylla och någon obeskrivbar eftersmak som vintern lämnade ifrån sig. Hennes hår luktade april första gången jag såg henne. Sätet framför mig på bussen, där satt hon. När hon sneglade bakåt skymtade jag rosiga kinder och en alldeles rosa mun. Jag tror inte att hon använde något smink, hon var bara sådär. Rosa. Det var första gången jag lade märke till att en människas hår kunde lukta som en månad. Jag missade min hållplats.
-
Jag levde livet som vanligt under de kommande veckorna. Nästan. Gick upp på morgonen, åt den sedvanliga frukosten bestående av två skorpor och en stor mugg citronte. Klädde mig i mina favoritjeans och någon anskrämlig bandtröja. Kastade bedrövade blickar på mitt omöjliga hår och gick sedan till skolan där jag gjorde mitt yttersta för att upprätthålla något slags sken av att bry mig om sådana trivialiteter som ekonomisk tillväxt och franska revolutionen. I mitt huvud var jag oftast någon helt annanstans. På en buss. Rosiga kinder. Aprilhår. Fan.
-
När jag såg henne igen var det maj och vi hade likadana tröjor på oss. Svart urtvättad bomull med The Strokes-logga. Mitt hjärta stannade när hon såg åt mitt håll, log.
- Jag gillar din tröja.
- Jag gillar ditt hår.
Vem sa det där högt? Blossande kinder, blickarna i marken. Fanfanfan.
Men hon bara fortsatte le.
- Följ med!
- Vart ska vi?
- Du ska få se.
Hon tog min hand och drog mig med. Vi skulle inte åt samma håll, men plötsligt spelade det ingen roll. Det hela var surrealism utan dess like. Vem gör så? Vem tar en vilt främmande människa i handen och glömmer omvärlden och allt vad förnuft heter? Hon.
-
Musikaffären på hörnet. En klocka pinglade hoppfullt när vi öppnade dörren och klev in. Hon med ögon som lyste, jag som med en viss osäkerhet höll mig nära väggarna, samtidigt som jag funderade på vilken vändning den här dagen hade tagit och vad som egentligen skulle hända härnäst.
- Bengan! Är du här?
En satt liten man med gråsprängt skägg - som jag fick anta var butiksinnehavaren - tittade fram bakom ett draperi.
- Lillfjärilen? Vem har du med dig?
- En likasinnad. Langar du hit en gitarr?
- Senast klockan sju ska den vara tillbaka, det vet du.
- Ajaj, sir.
Bengan tog fram en sliten gammal Bjärton som stod bakom disken och gav den till henne. Hon såg på mig, log lite åt mitt skräckslagna (men något imponerade) ansiktsuttryck.
- Kom så går vi.
-
Vi kom till en park. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen. På parkbänkarna satt några fyllon med förmiddagsölen. Det som en gång varit en lekplats var nu ett nedbrutet inferno av betong, träflisor och grus. Endast några få gräsplättar och en halvhjärtad blomrabatt vittnade om att någon stackars stadsplanerare hade haft en god tanke en gång, men antagligen fått sparken för det vedervärdiga resultatet. Vi slog oss ner på en av gräsplättarna. Hon tog fram gitarren och hennes fingrar dansade över strängarna som om de aldrig gjort annat.
- Varför kallade han dig Lillfjärilen?
- Det är en lång historia. Spelar du gitarr?
- Inte längre.
- Synd.
Hennes hårt ihopknipna läppar avslöjade djup koncentration. Jag var redan förtrollad.
- Vad heter du?
- Du frågar för mycket.
- Du pratar för lite.
Hon tittade upp, utan att sluta spela. Granskade mig och mitt ostyriga hår.
- Du kan kalla mig Bianca Fiore.
- Det var ambitiöst.
- Vad ska det betyda?
- Det känns lite ansträngt bara. Du försöker för mycket. Vad heter du på riktigt?
- Du kan gå nu.
- Nej.
Först nu slutade hon spela. Ett av fyllona protesterade ljudligt. Våra blickar vilade på varandra i flera sekunder innan vi båda vek oss av skratt. Från det ögonblicket var vi oskiljaktiga.
