(Den här bilden gör mig glad. Mest för att den är så dålig. Och för att Vide har fått en liten snedlugg. Poppigt värre.)

Jag är fortfarande alldeles för trött för att få ur mig något vettigt.
Det här många-bollar-i-luften-fenomenet är inte riktigt min grej. Jag har aldrig lärt mig att jonglera och jag är livrädd för att plötsligt tappa både kontroll och bollar i golvet. Med risk för att låta tjatig. Men om två veckor är det över. Och jag klarar det. Jag märker att jag gör det. Jag klarar så mycket mer än jag tror.

Varför kan jag aldrig inse att jag faktiskt är ganska bra trots allt? Varför ska jag hålla på och skjuta mig själv i foten och intala mig att jag är sämst? Att jag inte kan någonting? Vavava? Det stämmer ju inte.

Så himla onödigt.

Ingen lär väl ha undgått att The Beatles är mitt absoluta favoritband.
De har gjort så fantastiskt många bra låtar, men av någon anledning verkar den här låten vara lite bortglömd. Och det är ju synd, för jag tycker att den är riktigt trevlig.

The Beatles – And your bird can sing

Inte för att den är dålig eller tråkig, för det är den absolut inte. Den har helt enkelt en lugnande effekt på mig.

Kings of Convenience – I don’t know what I can save you from

Igår kunde vi konstatera att jag och Jesper inte bara stått ut med varandra, utan också fortfarande är kära i varandra efter sex år tillsammans. Det tyckte vi var en anledning så god som någon att fira.

Vide spenderade kvällen och natten tillsammans med en lycklig farmor medan jag och Jesper åt sushi, drack vin och umgicks i mörkret under Earth Hour. Sedan gick vi och lade oss ca 23. Hej Småbarnsföräldrar!




Massa sushi! Och ja, vi lyckades faktiskt äta upp allt.

-

Idag vaknade vi klockan 11, promenerade ner på stan och jag införskaffade nya inspirerande skrivblock, pennor och framför allt: De två första böckerna i Haruki Murakamis verk 1Q84. Jag är helt lyrisk. Kan inte förstå hur jag ska kunna vänta med att sätta tänderna i dem. Men jag måste faktiskt avsluta det jag påbörjat först. Måstemåste. Åh.



-

Nu kommer Vide alldeles strax hem och jag ska pussa honom fördärvad. Som jag har saknat honom. Älskade unge.

Hultsfred 2006. Jag var tröttast i världen. Babyshambles skulle spela men jag låg i tältet och tänkte att “Nej. Pete har knarkat ner sig, han kommer inte. Jag kan lika gärna sova.” Klockan 04 nånting vaknade jag av att den här låten ekade över hela jävla Hultsfred. Jag kunde inte tro att det var sant. Han kom. Och jag låg i tältet, för trött för att kunna göra något annat än att tänka… “Fan.”.

Babyshambles – Pipe down

How can they be tired of England?
They’ll never know the England that we know.

Dirty Pretty Things – Tired of England

Är det vårtrötthet som spökar? Jag minns inte när jag var såhär slut senast. Och det märkliga är att jag är så trött att jag skulle kunna avlida, men ändå har jag mer energi nu än på länge. Det är en ekvation som inte går ihop i mitt huvud, men jag klagar inte direkt. Jag går och lägger mig innan midnatt och får saker gjorda om dagarna. Har jag gått och blivit vuxen till sist utan att märka det?

-

Idag har jag bland annat:
- fått till en riktigt snygg backning runt gathörn, äntligen!
- nästan blåst bort i vårvinden 
- tyckt synd om Vide som är så hes att han håller på att tappa rösten, stackarn.
- lyssnat på Kathryn Williams och tänkt "just fan..."
- blivit löjligt sugen på våfflor och bestämt mig för att investera i ett våffeljärn, kosta vad det kosta vill.

Ikväll: teoriplugg, goddamnit.

Det här är svårt. Alla människor jag känner har minst en låt som påminner mig om dem. Jag fungerar så. Kopplar alltid ihop människor med musik. Så det är svårt att välja, både person och låt. Men det är också svårt på så vis att man alltid riskerar att lämna ut alldeles för mycket om sig själv och sina relationer när man ska offentliggöra vem man tänker på när man hör en viss låt och varför. Känsligt ämne, och ofta väldigt privat. Åtminstone för mig. Men okej.

Den här låten påminner om en vän som jag saknar varje dag. Eller två kanske, men särskilt en. En stormig relation som aldrig tycks lugna ner sig, men kanske är det meningen.

Lars Winnerbäck – Jag fattar alltihop

Det är ett av de vackraste musikstycken jag vet. Men avgrundsvrålen som lagts in mitt i… Hjärtskärande. Det är krig, det är elände, det är misär. Och det är fruktansvärt vackert.

World’s End Girlfriend – We are the massacre

Imorse vaknade jag i ett solbadande sovrum av att jag blev krafsad i ansiktet av en klarvaken Vide klockan 06.58. Jag kan knappt tänka mig ett bättre sätt att inleda en dag. (Det skulle vara att få vakna två timmar senare i så fall. Men hey, man kan ju inte få allt).

När jag tog en långpromenad med musik i öronen i 11 plusgrader, kände jag mig något segerviss. Hej&hå, jag överlevde ännu en vinter, med humöret i behåll dessutom. Det hade man aldrig kunnat tro där i december när allt höll på att åt skogen.

Nu vill jag bara ha sisådär 25 grader varmt, ett körkort, ljusa sommarkvällar, fina vänner och lite vin. Och en barnvakt för en kväll, i samband med det sistnämnda. Jag älskar att vara mamma, och tanken på barnvakt över natten skrämmer mig en del, men just därför behöver jag det. Jag måste lära mig att släppa taget någon gång ibland. (Barnvakt-över-natten-konceptet ska för övrigt provas för första gången i helgen när jag och Jesper firar vår 6-årsdag. Det är med skräckblandad förtjusning, milt uttryckt. Jag kommer sakna min lilla Videung så fruktansvärt!)



Han är så mysig och så larvigt söt i sin alldeles för stora mössa att jag inte riktigt kan ta av den i samband med att vi kommer in. Jag måste låta honom ha den på en stund efteråt. Kan inte låta bli! Så fånig är jag.

Jag vet att jag tjatar. Men det går faktiskt inte att att lyssna på den här låten och gräva ner sig i olycka samtidigt. Det är en omöjlighet.

Det finns så många låtar som jag bara inte klarar av. Men den här låten tar nog priset. Lyckligtvis spelas den bara under en begränsad tid per år, men det är illa nog. Jag mår fysiskt illa av att ens lägga upp låten här på min blogg. Usch.

Just D - Jul igen

Lars Winnerbäck gästade tydligen Håkan Hellströms spelning i Linköping häromveckan. Tillsammans sjöng de För sent för Edelweiss. Två av mina främsta favoritartister. En av mina främsta favoritlåtar.

Det här är smärtsamt på så många nivåer.
Smärtsamt vackert. Smärtsamt sorgligt.
Smärtsamt att jag inte var där.

(Jag vet att folk aldrig tittar på Youtube-klipp såhär på bloggar.
Men ska ni titta på något, så titta på detta. Bra kvalitet dessutom.)

Okej. Boklistan gick inte heller något bra. Men nu jäklar. Musiklistan kommer att gå som smort. (Inte minst för att jag redan gjort klart hela listan i ett Word-dokument, så det är bara att klippa och klistra i fem sekunder varje dag. Det ska väl till och med jag klara av...)

Och just det, listan fick jag från Moa.

Så:
01. Your favorite song.

Jag skulle önska att jag fick välja åtminstone 10 favoritlåtar, det skulle kännas något bättre. Jag känner mig nästan illojal mot de låtar jag tvingas välja bort när jag bara får välja en.

Men måste jag välja, så blir det antagligen den låt som jag aldrig lyckas släppa. Den har förföljt mig ända sedan jag hörde den första gången, på gott och ont. Texten, stråkarna (I love stråkar!), känslan… Åh, känslan.  Det är perfektion från början till slut.

Lars Winnerbäck – Varning för ras

Stockholm har fått vänta så länge, men idag blev det äntligen av. (Även om jag egentligen hade velat hinna med så himla mycket mer. Det får bli nästa gång helt enkelt.)

Jag har fått träffa mina älskade små systerdöttrar på riktigt, utan syrgasmasker och neonatalpersonal. Har fått röra vid dem. De har blivit så stora (2,5 kg) och ändå är de fortfarande så ofattbart små. Tårarna var inte långt borta, vill jag lova.

                Jag och Aina.


-


Det har varit en fantastisk dag på alla vis. Förutom att den var för kort. Det är alltid så nuförtiden. Dagarna är alltid för korta, veckorna för fullplanerade. Jag hinner sällan med det jag verkligen vill göra. Jag efterlyser mer tid, mindre pusslande och kortare avstånd. Och en lägenhet i Stockholm, om vi nu ändå ska önska oss saker.

Jag såg på aftonbladet.se att svenska folket är mer intresserade av melodifestivalen än av valet av ny socialdemokratisk partiledare. Själv tillhör jag helt klart den senare kategorin.

Först tappade jag hakan och slog näven i bordet när jag läste att valberedningen utsett Håkan Juholt till främste kandidat. "Har ni inte lärt er någonting alls?" tänkte jag. "Ni KAN inte ta en grå gammal gubbe med mustasch och tråkig uppsyn och förvänta er att svenska folket ska ge upp sin kollektiva Reinfeldtförälskelse! Ni gräver er egen grav, dumma sossar!".

Men så läste jag på lite. Och den här snubben verkar faktiskt vara en riktig färgklick! Vänsterorienterad, Elvisfantast, han verkar ha humor och vara hård i debatter, och det kanske viktigaste: han har inte varit minister och är således inte förknippad med varken Göran Persson eller Mona Sahlin, vilket jag tror är positivt i det här läget.

Och hm. Ja. Så skäms jag något oerhört. För att jag lät mig styras och låta mannens utseende och ålder få ta så stor plats i mitt första intryck. What the...? Jag är ju knappast en utseendefixerad person, och ändå lät jag mig luras. Riktigt pinsamt. Jag har lärt mig en läxa.

Wellwell. Jag har goda förhoppningar. Heja Juholt!

Finaste helgen på länge. Vide och Linnea blev förälskade från första stund, och värmen spred sig i mitt hjärta när han lyckligt lät henne hålla honom. Det är outsägligt vackert.

Helgen är över, men lyckligtvis har vi ytterligare två dagar av kärlek, blåsiga solskenspromenader, filmmarathon och jamsessioner framför oss. På tisdag åker vi tillsammans till Norrköping, mitt Norrköping. (Det får inte dröja 3 månader mellan mina norrköpingsbesök i fortsättningen, jag blir ju sjuk av längtan!)