Och det är en lång väg hem

En sak som INTE är rolig: när barnet får ett hysteriskt utbrott när man är ute och promenerar med vagnen, ensam, långt hemifrån, och man inte har varit förutseende nog att ta med sig något i matväg till honom, förutom en vattenflaska. Vad kan barnet göra då för att förvärra situationen? Ptja, spilla ut vattnet över hela sig är en början, särskilt om den dumma mamman inte heller har med sig något ombyte till stackaren. Vill han fortsätta på samma spår så kan han ju inleda en brottningsmatch om mössan som han vägrar ha på sig, samtidigt som han såklart fortsätter att skrika hysteriskt (ja vad gör man när man aldrig får någon mat?). Slutligen kan han ju se till att somna i samma stund som pappan slutar jobbet och kan ta över. Vilken jäkla utflykt.

Ibland känner jag bara att hela min person är alldeles för av naturen kaotisk för att klara av hela mamma-uppgiften. Inget av det här jag nämnde ovan är ju egentligen Vides fel. ALLTING gick ju fel på grund av min organisatoriska förmåga (eller bristen därav snarare). Pjuh. Lär man sig någonsin?

-

Förresten, apropå ingenting särskilt:
Jag kände att det var dags att uppdatera min länklista (2009 års version var inte särskilt utförlig, om man säger så). Jag läser ju mååånga bloggar, men favoritställena där jag hänger mest, finns alltså nu under rubriken "Länkar". Ta er gärna en titt, det finns så många fina människor där. Och jag ska försöka bli lite duktigare på att uppdatera den i fortsättningen.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0