Ibland blir kärleken liksom för stor för mig att hantera. Ni vet, innan man får barn får man höra från höger och vänster att det inte finns en kärlek lika stor som den man har till sitt barn. Och jag förstod väl alltid att det skulle vara något extra. Men detta? Nej. Aldrig ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en människa kunde känna såhär mycket.

Den där känslan av att det gör fysiskt ont i mig när han skrattar, för att jag ju vet att han förr eller senare kommer att SLUTA skratta. Jag vill ju aldrig att han ska sluta skratta. Jag vill aldrig att han ska få ont, varken fysiskt eller psykiskt. Jag vill bokstavligt talat bita huvudet av den som så mycket som rycker ett av hans fina små hårstrån från hans lilla huvud. Jag vill skydda honom från allt hemskt, allt dåligt, och det dödar mig inifrån att jag vet att det inte går. Och varje gång han skrynklar ihop sitt lilla ansikte, varje gång tårar trillar ner för hans runda äppelkinder, känns det som om någon sliter ut mitt hjärta och sedan stampar med all sin kraft på min fot. Det är vidrigt. Och hjärtskärande vackert. För det är ju så - att få känna såhär för en annan människa, för min son, är det vackraste jag varit med om.

Ibland blir jag tokig på honom. Ibland, när han som nu befinner sig mitt i en utvecklingsfas och skriker i vredesmod av anledningar som bara han vet, ibland när han dreglar sönder min fars gamla musiktidningar från 70- talet för att de ser extra smaskiga ut, ibland när ingenting kan göra honom nöjd... Ja, jag blir tokig. Men så fyrar han av ett leende, attackerar mig med små bebisarmar och slempussar, uttalar ett klockrent "Mamma!" och DÄR dör jag sötdöden, varje gång.

Jag kan dö litegrann inombords av att veta att han inte alltid kommer att vara min lilla bebis, att han en dag kommer att bli tonåring och sedan vuxen och inte vilja ha sin gamla morsa med sig överallt, att han inte kommer att dela med sig av sina tankar, känslor, upplevelser, att han inte alltid kommer att tycka att jag och Jesper är de viktigaste människorna i hans liv... And so on.

Det är egentligen lönlöst för mig att försöka sätta ord på det här. Textdesign-dropout, författarwannabe och ordnörd i största allmänhet, men hur jag än försöker sätta ord på det här fenomenet så låter det bara pretentiöst, klyschigt, larvigt. Onödigt rentav, för ni som har barn vet ju, och ni som inte har det kommer ändå inte att kunna förstå precis vad jag menar förrän ni är där. 

Ah. Huvudbudskapet i den här osammanhängande känslospyan, det jag skulle säga från början, innan jag råkade sväva iväg:

Han är det finaste jag har, och kärleken är så mycket större än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, större än jag egentligen kan hantera. Och ibland måste man få ur sig sånt, till exempel på en blogg, för annars spricker man. Sådetså.