Men jag har slutat säga nej, nu ska jag göra vad jag kan, jag ska riva mina murar tills vi ser varann



Jag har återigen förundrats över det faktum att
hur stormigt det än är emellanåt så kommer jag aldrig att släppa taget om det där. Det kan verka dödsdömt när vi alla fyra har så stora behov av att få utlopp för svåra känslor i tid och otid. Det kan verka rentav idiotiskt att hålla sig kvar, men jag skulle aldrig kunna göra annat. Det är större än så. Vi är större än så, goddamnit. 

(Stora känslor, stora ord, ibland önskar jag att jag bara kunde hålla käften och verka oberörd. Men jag avskyr att själv inte veta vad andra människor känner, därför verkar jag ha ett outtröttligt behov av att låta andra få veta vad jag känner. Det blir lätt för mycket, men det är väl sådan jag är.)

-

Vide är fortfarande sjuk (segdragen influensahistoria, detta) så vi har tillbringat långfredagen i soffan med en stor godisskål, kycklingwok och Harry Potter och dödsrelikerna del 1, och jag har försökt komma någonvart med ett skrivprojekt som jag påbörjade för hundra år sedan och aldrig avslutade. Kanske blir det något, kanske inte. På eftermiddagen kom Vides farmor på besök och jag och Jesper lånade hennes bil för att göra en utflykt till Erikslund. Jag älskar fortfarande att ha körkort.


Onsdag

Medan min bättre hälft har jobbat och dragit hem brödfödan, har jag tagit min lilla sjukling och vagnpromenerat i solen. Jag dividerade länge med mig själv om det var en bra eller dålig idé att ta ut honom när han är så sjuk, men jag kom fram till att frisk luft måste vara en bra grej. Jag hoppas innerligt att jag hade rätt, att han inte vaknar imorgon bitti och är dödssjuk. Hemska tanke. 

Sedan Jesper kom hem har vi städatstädat och barnsäkrat några eluttag. Så nu kan Videungen få krypa runt och leka med uttagen bäst han vill. Hela helgen, om han skulle vilja. Jag har nämligen kommit fram till att det är en dålig idé att dra med honom till Stockholm så nära inpå den här influensaliknande historien. Dels för att det är påfrestande nog som det är att resa runt och lättare blir det ju inte efter en sjukdom. Men också för att det vore hemskt att smitta ner småkusinerna med vad det nu är Vide har åkt på. Hemmapåsk blir det antagligen. Det känns både skönt och jobbigt.



(Vi kan alltså INTE använda bilstolen som en middagslursplats längre.)

(Och efter dagens städning så KAN man faktiskt se golvet. Jag lovar.)

Tisdag, elände och köttbullar

Vide är sjuk och det mesta är ganska eländigt. Synd om honom och synd om hans mor som inte kan se sin son sjuk utan att bli alldeles gråtig och panikslagen.
Prutt på världen.

(Men Emma är finast och har bjudit på köttbullar på nya Ikea och hon och lille Harry har varit allmänt bra och mysiga, så den här dagen fick sig ett par solglimtar ändå. Tur det. Tack finaste!)

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar? Vem vet hur länge vi har varandra?



Jag har försökt kväva ett vårskrik länge nu. Men jag kan inte låta bli längre. Knoppar i träden, musöron på buskarna, vitsippor vid skogskanten och himmel blå himmel blå och ta-av-sig-jackan-varmt. Jag vaknar till liv nu. Äntligen.

Håkan Hellström var fantastisk förresten. Eldkvarnshyllningar och Norrköpingspublik. Vid protesfabrikens stängsel, Hurricane Gilbert och Det är så jag säger det. Det är så mycket mitt och Jespers förhållande att tårarna inte klarade av att hålla sig borta. Efteråt körde jag oss hem i mörkret och det slog mig hur mycket som hänt sedan vi stod i publikhavet sist. Och jag gillar det.

-

Nu är vi hemma i Västerås igen och jag pustar ut efter allt resande (som fortfarande inte är över, tyvärr). Veckan ska ägnas åt städning, hårfärgning (ett måste!) och mor&sonkvalitetstid innan det är dags att packa väskorna och åka till Stockholm över påskhelgen. När vi kommer hem därifrån tänker jag inte sätta en fot på ett tåg på en lång lång tid. Jag har blivit allergisk mot tågåkande, och jag tror jag vet en liten Videung som är minst lika trött på det som jag.

Så fort du kan, vart du vill

Tack för alla fina gratulationer hörrni! Det känns verkligen underbart att äntligen ha fixat det. En frihetskänsla som jag inte har besuttit tidigare. Underbart!

Det kanske inte låter som en stor grej, var och varannan människa har ju körkort. Men för mig är det stort. Körkortet har alltid varit lite av mitt Mount Everest. Något jag aldrig riktigt trodde att jag skulle klara av, av flera olika anledningar som jag inte ska redogöra för nu. Och nu när jag äntligen bestigit mitt berg - känner jag mig oövervinnerlig.

-

Nu är vi i Norrköping över helgen och ikväll blir det dansdansdans och Håkan Hellström på Flygeln och tanken var väl att jag skulle försöka återuppleva tonårens lyckorus längst fram vid stängslet. Fast jag misstänker att det aldrig riktigt blir detsamma ändå. Jag misstänker att jag kan stå längst bak och njuta minst lika mycket för det.


Baby I can drive your car



Och såhär glad blir man när man precis har klarat uppkörningen.
Hej körkort! Jag har längtat efter dig!


Och jag blir verkligen så glad, för du är verkligen precis som jag

Ibland får jag overklighetskänslor när jag inser vad tillfälligheter kan göra med ens liv. Tänk om jag inte hade blivit gravid i just det ögonblicket som jag blev? Tänk om jag inte hade råkat ramla in på en viss blogg såhär dags förra året och hittat både Morrissey-referenser och gravidillamående och känt igen mig och kommenterat? Då hade jag kanske aldrig träffat de här underbara människorna som ger mig så fruktansvärt mycket glädje nu. Jag hade inte befunnit mig i en liten lägenhet i Solna och vunnit i sällskapsspel igår, jag hade aldrig fått stifta bekantskap med Christoffers berömda gryta, jag hade aldrig fått bevittna hur två fina 6-månaderspojkar kan ägna sig åt babybrottning (och hur förbaskat roligt det kan se ut), och viktigast av allt: jag hade inte fått den fina vännen som jag fått i Madeleine. Hon är som jag, fast fantastisk. Det var en fin dag, helt enkelt.













När vi skulle åka hem till Västerås blev vårt tåg inställt, så vi fick snällt vänta på perrongen i en timme till. Men vi var så glada ändå, som ni ser.





(Blev ni bildchockade nu? Hjälp vad mycket det blev, för att vara jag.)
(Och hejjagvillhaennykamera)


You are your daddy's son



Måste visa vad Vide fick i halvårspresent av sin mormor. En turkos 70-talsdräkt i frotté från me&i. Med en sköldpadda på rumpan. Jag är kär!

Fina människor



Helgen har varit underbar på många vis. Jag behövde verkligen det. Nu är den över och även om vissa saker aldrig tycks lösa sig (hej ekonomisk undergång, jag är så fördömt trött på dig!) så är jag glad att jag har fått spendera tid med min fina galna kaosfamilj. (Om ni för ett ögonblick skulle få för er att tvivla på att de är galna - titta på bilden vi försökte ta på alla de små kusinerna. Det var den bästa bilden vi kunde få, och det säger väl en hel del... Observera särskilt Vides darrande underläpp. Sekunden efter brister han ut i tokgråt. Oemotståndligt.)

Nu är vi hemma i Västerås och jag saknar dem redan. Men förhoppningsvis får vi återse andra fina människor redan imorgon. Planen är nämligen att vi ska hälsa på världens finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jaja, ekonomisk undergång var det ja, men vissa saker är faktiskt värda att leva på nudlar och havregrynsgröt för. Och tre månader är faktiskt alldeles för lång tid utan att ses. Sådetså.

Smaken av ett nederlag

Bryter ihop och kommer igen. Snart.
Arg, ledsen och framförallt förvånad.
Det gick ju bra. Det gick ju så jäkla bra.
Struntgubbe. Stoppa upp snuset where the sun don't shine, tack.
Arghhh.

Norrköping i helgen. Fina människor. Det behövs.
Och när jag kommer tillbaka är jag så jävla grym igen.
Sådetså.

(Jag skulle inte ens offentliggöra det här. Jag skulle lida i tysthet, och ni skulle inte ha en aning om att den här dagen tog en annan vändning än jag hade tänkt. Men jag orkar inte. Orkar inte bry mig om hur dålig ni tycker att jag är som körde helt enligt de jävla hastighetsbestämmelserna, och ändå för fort. Hur man nu lyckas med det. Jag är arg och ledsen och min blogg är inte sockersöt och ångestfri och oärlig. Den är ärlig, på gränsen till privat och jag tror att det är till stor del därför ni läser. Så här har ni det: Jag kuggade på uppkörningen. Trots att den gick så jäkla bra. In the words of Winnerbäck: Jag fattar ingenting.)

Visst känns det fint nu, Hurricane?

Stormvarning. Idag har jag nästan blåst bort mot himmelens sky, precis som Trasiga Trasse. Tur att jag inte äger något rött prickigt stort paraply. (Märks det att det sjungs barnvisor här hela dagarna?) Och så har jag hjälpt våra nyinflyttade grannar att bära speglar i trapphuset. Jag har nog aldrig varit så nervös. Det hade verkligen varit typiskt mig att tappa deras nyinköpta speglar i golvet. Lyckligtvis klarade jag uppgiften med bravur.

-

Och just det: jag passade på att klara teoriprovet också, lite sådär i förbigående. Det gjordes också med bravur.


Somewhere in my youth or childhood I must have done something good

Jag ska aldrig mer underskatta lagen om attraktion. Jäklarimej, det fungerade.

Idag känns allt så mycket bättre att jag bara vill springa runt och sjunga bland bergen i sann Sound of Music-anda. Men det ska jag inte göra. Jag har viktigare saker att pyssla med.


And the nightmares came over me again

Dagens körlektion var nog bland det mest surrealistiska någonsin. För det första skulle min lärares lärare sitta i baksätet. Bara det är ju lite nervöst. Dessutom visade det sig att det var ledaren av mitt favoritfriskispass som skulle sitta som åskådare. Hej Lilla Västerås? Jag gjorde en av mina sämsta lektioner hittills och avslutade med att missa ett rödljus och närapå ta död på oss alla tre. Fick parkera längs vägen för att ge efter för både chock och diverse nervositetsspänningar och hormonhelveten och gråta en skvätt (och DÄRMED har jag gråtit inför samtliga mina körskollärare och vågar aldrig mer gå på mitt favoritfriskispass. Skål på den!) Hade jag inte vetat att det var på riktigt så hade jag trott att det var en dröm.

Nåja, jag kan åtminstone knappast göra sämre ifrån mig på uppkörningen. Klen tröst i det här läget dock.

We did the best we could, I think we did the best we could



Jag vet inte hur det gick till, men min lilla Videung har blivit stor på riktigt. Han är ingen liten bebis längre, utan en egen liten individ. Idag är han sex månader och har firat genom att äta kalops och aprikos&päronpuré samt utstöta ljud som lät misstänkt likt ett rop på "mamma". Jag förstår ingenting. Men jag älskar det. Jag älskar honom. Åh.

She's got brains

Jag gillar inte högskoleprovet som sådant, det är ett uruselt sätt att avgöra huruvida man är lämpad att läsa på högskola/universitet eller inte. Man behöver inte vara ett matematiskt geni eller veta vad "pumpernickel" är för att bli en bra sjuksköterska, vill jag bestämt hävda.

Men jag gillar att jag idag slog mitt 18-åriga jag med hästlängder. 6 månaders sömnbrist till trots. Känns helt jävla suveränt om man får säga så. Diagram-delen var inte på min sida dock. Hur kan det vara så knepigt? All information finns ju där? Jättekonstigt. Någon sa en gång att jag inte var logisk. Det verkar onekligen stämma.

Nu har jag parkerat i soffan och planerar att äta godis och titta på någon intelligensbefriad serie eller film hela kvällen. Hjärncellerna måste ju få vila lite, för imorgon tänker jag plugga körkortsteori hela dagen. Hujedamej.


Take me take me to the riot

Det är fredag. Jag har gått upp okristligt tidigt för att åka till Eskilstuna och sladda runt på en halkbana. Jag har blivit förskräckt över hur lite kontroll man kan ha under fel omständigheter och litegrann ifrågasatt varför vi utsätter oss för den livsfaran flera gånger om dagen. (Nåja, en del av mig. Den andra delen tyckte att det var ganska roligt.) Jag är dödstrött (har ni hört det förut?) och imorgon ska min framtid eventuellt avgöras med hjälp av ett högskoleprov. Jag förbannar mig själv och min organisatoriska förmåga (eller brist därav) som gjorde att jag bokade in högskoleprovet och en intensivkurs för körkort samtidigt. Fullkomligt idiotiskt.

Men jag har en fin spellista och ett litet charmtroll som krälar runt på golvet (nu tar han sig faktiskt framåt, och med en ganska snabb fart. Varken sladdar eller gardiner går säkra) så ja. Det ska väl gå, det med.

Nu blev det kväller?


Hur många gånger ska våren kunna drabba dig om igen?


(Den här bilden gör mig glad. Mest för att den är så dålig. Och för att Vide har fått en liten snedlugg. Poppigt värre.)

Jag är fortfarande alldeles för trött för att få ur mig något vettigt.
Det här många-bollar-i-luften-fenomenet är inte riktigt min grej. Jag har aldrig lärt mig att jonglera och jag är livrädd för att plötsligt tappa både kontroll och bollar i golvet. Med risk för att låta tjatig. Men om två veckor är det över. Och jag klarar det. Jag märker att jag gör det. Jag klarar så mycket mer än jag tror.

Varför kan jag aldrig inse att jag faktiskt är ganska bra trots allt? Varför ska jag hålla på och skjuta mig själv i foten och intala mig att jag är sämst? Att jag inte kan någonting? Vavava? Det stämmer ju inte.

Så himla onödigt.


Obviously something's gotta be done



Livet snurrar vidare och jag glömmer litegrann bort att andas någon gång då och då. Föräldraledighetssyndromet skulle jag tro.

Jag har vant mig vid att inte ha så mycket annat än Vide att fokusera på, och plötsligt är det allt på en gång. Förberedelser inför högskoleprov, teoriplugg och hundra körlektioner om dagen (känns det som) och någonstans däremellan ska man försöka vara en bra mamma/flickvän/dotter/syster/vän och ta hand om det stora diskberget och dessutom försöka vara lite snäll mot sin egen kropp. Träna lite oftare än en gång i månaden, inte stressa över småsaker, ta magens protester på allvar och äta riktig mat, samt ta den där förbannade alvedontabletten innan huvudvärken gör en sinnessjuk... Hm. Orsak/verkan, jag vet jag vet. Det krävs en viss förändring helt enkelt, så mycket kan vi konstatera. Frågan är när den förändringen ska hinnas med?

Ja här gnäller vi friskt. Det finns faktiskt en Sunny Side Up även idag: Jag har lyckats med konststycket att få till en snygg fickparkering utan att ens behöva justera. Ibland är det de små sakerna som gör skillnad. Hur präktigt och banalt det än kan låta.

6 år, Earth Hour och älskade Haruki Murakami




Igår kunde vi konstatera att jag och Jesper inte bara stått ut med varandra, utan också fortfarande är kära i varandra efter sex år tillsammans. Det tyckte vi var en anledning så god som någon att fira.

Vide spenderade kvällen och natten tillsammans med en lycklig farmor medan jag och Jesper åt sushi, drack vin och umgicks i mörkret under Earth Hour. Sedan gick vi och lade oss ca 23. Hej Småbarnsföräldrar!




Massa sushi! Och ja, vi lyckades faktiskt äta upp allt.

-

Idag vaknade vi klockan 11, promenerade ner på stan och jag införskaffade nya inspirerande skrivblock, pennor och framför allt: De två första böckerna i Haruki Murakamis verk 1Q84. Jag är helt lyrisk. Kan inte förstå hur jag ska kunna vänta med att sätta tänderna i dem. Men jag måste faktiskt avsluta det jag påbörjat först. Måstemåste. Åh.



-

Nu kommer Vide alldeles strax hem och jag ska pussa honom fördärvad. Som jag har saknat honom. Älskade unge.


Beautiful Blogger



Jag har fått en Beautiful Blogger Award av världens coolaste Kristin. Tack snälla!

Så:

Fem fakta om mig:
-
 Jag är en osedvanligt klantig människa. Jag kan inte gå utomhus på vintern utan att halka och ramla, jag snubblar ALLTID på trottoarkanter och jag kan inte cykla (när jag försöker så fastnar jag med hjulen i spårvagnsspår och slår mig halvt fördärvad.)

- Jag blir attraherad av både killar och tjejer.

- Jag kan inte läsa bloggar på något annat sätt än via bloglovin.com. Om Jesper ber mig läsa en blogg så KAN jag inte läsa den förrän jag läst de andra inläggen som står före i kön. 

- Jag tillhör den lilla skaran kvinnor som tycker att en förlossning är en sjujäkla ROLIG och fascinerande upplevelse. På riktigt. Inte bara upplösningen, utan hela grejen. Smärta? Say what? Den märkte jag inte av. Jag är enbart fascinerad. Så till den grad att jag nu planerar att omskola mig till barnmorska (för man KAN faktiskt inte bli gravid hela tiden bara för att man är fascinerad. Det går ju inte.)

- En gång slog jag till en kille för att han var moderat.


De som får den här fina gubben av mig är:

Madeleine, Fifi, Moa, KillmammanAnja, Ida och Marina.
(Man skulle nog bara länka till fem, men jag är generös idag. Eller bara fylld av beslutsångest. Eller så finns det alldeles för många fina bloggar. Jag tror på det sistnämnda. Jag vill länka till flera!)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0