Min hjältinna. Du skulle komma till min undsättning varje gång världen försvann under mina fötter och i gengäld skulle jag göra detsamma för dig. Alltid alltid detsamma för dig, tusen gånger om.

Du var min emotionella spegelbild. Våra liv rörde sig i samma banor, förenade kronisk smärta med kärlek och tillfälliga ögonblick av lycka. Även med avstånd lika oändliga som vore de ljusår. Du var Jupiter, jag var kanske Pluto på sin höjd. Men det gjorde aldrig något, för även om våra vägar korsades en gång i evigheten, så lugnades mitt stormiga sinne av dina ord, åh, dina ord. Porlande som små bäckar, glittrande som solstänk och färgsprakande som tusen regnbågar genom mitt ständiga regn.

Men rovdjuren krossar varenda spegel de kan komma åt. Hindrar dig från att se oss, se våra band, men också från att se dig själv. De förvrider din spegelbild tills de lärt dig att tro att ditt ansikte är förvridet. De sliter dig och oss i blodiga stycken, inte för att det är naturens lag, utan för att du låter dem. Du låter dem.

Jupiter och Pluto. En oändlig rymd mellan himlakroppar, och som blir större för varje sekund.
Min förhoppning var alltid att jag skulle kunna platsa i din närhet, uppgraderas från en himlakropp i bortersta kyligaste hörnet till att cirkulera kring dig som en av dina månar. Istället ger du rovdjuren privilegiet, rovdjuren, som bara vill slita sönder och vältra sig i vårt blod. Jag säger vårt, för ditt blod har alltid varit mitt. Du spiller det, som vore det ditt att spilla, men du insåg nog aldrig hur mitt hjärta alltid pumpade sig sönder och samman för att förse oss båda.

 Du insåg nog aldrig.

Jag ville bara måla regnbågar på din molnprydda himmel. Jag köpte färg och penslar men blev stående med burkarna och penslarna på marken medan du sakta men säkert massakrerade stegen. Jag förstod aldrig varför du vägrade släppa in mig i din värld, kanske var det för att skydda mig från regnet, vilket ju är en vacker tanke. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att allting kanske egentligen handlade om att dina porlande, glittrande, färgsprakande ord aldrig var mer än just ord.

Du låter mörkret sluta sig kring dig, och du väljer rovdjuren framför oss, gång på gång.

Men aldrig slutar jag försöka laga stegen för det.

/ s. stendahl, 090225