hon gav mig inget val
med sina flammande eldar och gnistrande kristallögon
drömmar i svartvitt men livet är hårdare och
inte ens rödvinsfläckade läppar kan rädda mig nu

hennes ord bildade skattkartor för mig att följa
och jag följde dem tills jag förlorade synen
skatten rann ut i sanden och kvar fanns bara jag
och mina förbannade drömmar

flickan med eldarna och kristallögonen
hon drog mig ned i elden där jag krackelerade
precis som hennes ögon den där natten
och hon skrek något om att aldrigaldrig tillåta sig att falla

viskningar av skam, en vidunderlig skam
som tonårsbarns tystnad efter blottade nätter
men där svartvita drömmar och eldar brinner
vid skattkartans slut väntar jag, blind.

/s. stendahl. 2008-11-19