när han pratar får jag

ibland känslan av att han plockar

upp en viol och fäster den i mitt hår.

inte för att han har en synnerligen fin

dialekt, och inte heller för att han har ett

sätt att haka fast sina pupiller i mina.

(han har förstås allt detta, men den sortens

konstgrepp har jag för längesedan lärt mig att parera.)

men han får mig ju att känna mig så

blomstrande

vacker varje gång han förärar mig med en

- om än aldrig så kort -

övertygelse att våra

liv är en oändlig sommarnatt.

när han pratar sliter han mig ur min

vinterdvala. de mörka ringarna under mina

ögon upphör att existera och

innan jag vet ordet av sitter jag där, hänförd och

inte ett milligram vilsen.

och mitt hår är fullt av violer.

/s. stendahl. april10.