hon sa att allt var lönlöst
men jag tyckte hon sa lönnlöv

och jens lekman är finast men kommer nog alltid att vara förknippad med en del tonårsångest. fast det behöver ju inte nödvändigtvis vara en dålig sak. jag tror på att tonårsångesten är en av de saker som formar en som människa, och jag hade nog inte velat dansa igenom mina tonår på rosa moln. vad hade det blivit av mig då? visst, det finns fortfarande dagar då jag mest bara vill dra täcket över huvudet och sluta finnas till, men det är mer undantag än regel nuförtiden. jag trivs med den jag har blivit, generellt sett. (det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga?)