min älskling har ett hjärta av snö, så vitt som renaste lenaste puder
nu har vide äntligen fått träffa sin gammelmormor kerstin. det var ett vackert möte och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan de får tillfälle att språka igen. 
själv är jag ganska urlakad, min mage samarbetar inte riktigt ikväll och jag känner mig ganska hängig. prickiga filten och de julröda duntofflorna har blivit mina närmsta bundsförvanter. får man vara såhär frusen?
dessutom lade vide en enorm kräka över hela mig nyss. kan det ens få plats sådär mycket i den lilla kroppen undrar jag? där fick jag minsann för att jag råkade nämna att han aldrig kräks...
hejjagäreländigsåsnällabjudmigpåglassellernågot?
