Jag har försökt kväva ett vårskrik länge nu. Men jag kan inte låta bli längre. Knoppar i träden, musöron på buskarna, vitsippor vid skogskanten och himmel blå himmel blå och ta-av-sig-jackan-varmt. Jag vaknar till liv nu. Äntligen.

Håkan Hellström var fantastisk förresten. Eldkvarnshyllningar och Norrköpingspublik. Vid protesfabrikens stängsel, Hurricane Gilbert och Det är så jag säger det. Det är så mycket mitt och Jespers förhållande att tårarna inte klarade av att hålla sig borta. Efteråt körde jag oss hem i mörkret och det slog mig hur mycket som hänt sedan vi stod i publikhavet sist. Och jag gillar det.

-

Nu är vi hemma i Västerås igen och jag pustar ut efter allt resande (som fortfarande inte är över, tyvärr). Veckan ska ägnas åt städning, hårfärgning (ett måste!) och mor&sonkvalitetstid innan det är dags att packa väskorna och åka till Stockholm över påskhelgen. När vi kommer hem därifrån tänker jag inte sätta en fot på ett tåg på en lång lång tid. Jag har blivit allergisk mot tågåkande, och jag tror jag vet en liten Videung som är minst lika trött på det som jag.