Barnet sover, vi sitter i vardagsrummet, lyssnar på Kate Bush på låg volym. I övrigt är det tyst och jag kan inte riktigt låta bli att tycka att det känns fint att vara vid liv en dag till. Sedan läser jag en av mina många favoritbloggar och klumpen i magen kommer tillbaka. Jag tål inte ovissheten, inte ens som utomstående. Jag skulle vilja veta att allting ordnar sig, att världen inte kan vara så grym. Hur värdena ändras när sjukdomar kommer och hur jag plötsligt märker att jag bryr mig alldeles för mycket om människor jag egentligen inte ens känner.

Men inte bara det. Det kommer också påminnelser om att sluta ta för givet. Fanimej, jag ska aldrig mer ta för givet. Jag brukar förbanna mig själv för att mina känslor bubblar ut lite för lätt ibland, men det är slut med sådant. Jag ska inte skämmas över mina känslor, jag ska inte skämmas över att de bubblar över. Och det borde inte ni heller göra. Bubbla mer! Ni kan aldrig veta innan när det kommer att vara försent.