Men jag har slutat säga nej, nu ska jag göra vad jag kan, jag ska riva mina murar tills vi ser varann
Jag har återigen förundrats över det faktum att
hur stormigt det än är emellanåt så kommer jag aldrig att släppa taget om det där. Det kan verka dödsdömt när vi alla fyra har så stora behov av att få utlopp för svåra känslor i tid och otid. Det kan verka rentav idiotiskt att hålla sig kvar, men jag skulle aldrig kunna göra annat. Det är större än så. Vi är större än så, goddamnit.
(Stora känslor, stora ord, ibland önskar jag att jag bara kunde hålla käften och verka oberörd. Men jag avskyr att själv inte veta vad andra människor känner, därför verkar jag ha ett outtröttligt behov av att låta andra få veta vad jag känner. Det blir lätt för mycket, men det är väl sådan jag är.)
-
Vide är fortfarande sjuk (segdragen influensahistoria, detta) så vi har tillbringat långfredagen i soffan med en stor godisskål, kycklingwok och Harry Potter och dödsrelikerna del 1, och jag har försökt komma någonvart med ett skrivprojekt som jag påbörjade för hundra år sedan och aldrig avslutade. Kanske blir det något, kanske inte. På eftermiddagen kom Vides farmor på besök och jag och Jesper lånade hennes bil för att göra en utflykt till Erikslund. Jag älskar fortfarande att ha körkort.