ibland finns det så mycket man vill säga. det kan bli lite besvärligt ibland. och extra olägligt är det om personerna i fråga befinner sig hundratals mil bort. då känns det rätt rejält hjärtskärande. och då får man hitta på sina egna kreativa lösningar.

jag har svårt att kalla folk för mina bästa vänner. jag är inte den som låter folk komma tillräckligt nära för att den definitionen ska kännas helt okej. men de här små trollen lyckades ta sig förbi min spärr. fråga mig inte hur de lyckades, men lyckades gjorde de.



och gissa om jag är glad för det.
vi har varit med om mycket. alldeles för mycket för att det ska kunna göras rättvisa i ett simpelt blogginlägg som detta. jag tänker inte ens försöka. men det har varit kärlek på den där nivån, ni vet, att man älskar varandra så mycket att man hatar varandra. precis så.  

och nu är de inte här. otaliga är de kvällar då jag haft ont i hjärtat för att de inte är här. jag har trott att jag klarar mig ändå, att jag inte den som blir beroende av vänner. ett hårt slag i magen blev det när jag insåg att jag hade fel. glöm allt jag sagt, jag klarar mig inte alls utan dem. förbannat.

nåväl. ibland blåser vintervindar lite för hårt, blåser omkull och begraver de tåligaste blomstren i ett snötäcke. men jag lovar att varje snötäcke förr eller senare smälter. förr eller senare blir det alltid vår igen. för er också.

jag ville mest bara säga det. att jag tror på er. tror på oss. tror på våren.
och att jag saknar er så att det gör ont. tidvis-ont. (värsta sortens ont.)
såna saker vill jag säga, men kommer aldrig kunna. förutom här.
visst är det fånigt?

-

och just det, en sista grej.
vide tycker väldigt mycket om haschtomte-tröjan han fick.
titta bara: