Idag har det varit vår på riktigt och jag har invigit kavajen och "känt livet i mig", som man säger på Astrid-Lindgrenska. Jag vet att det kommer bakslag, jag vet att vintern är så satans lång igen och jag vet att den antagligen inte är redo att släppa taget riktigt än, men just idag gör det ingenting.




(Kavaj och vårväder, men idag fanns det varken vitsippor eller begynnande gravidmage förstås.)

Vi har spenderat dagen i Norberg och Vide har skinit mer än själva solen tror jag. (Och det är ju onekligen en bedrift en dag som denna). Inte ett enda gnäll på hela dagen (utom en liten kortis när han blev hungrig/trött vid ett tillfälle). Jag trodde att det skulle slå över och resultera i en hysteriskt övertrött kväll, men istället somnade han in utan några större problem lagom tills Erik Saade vann melodifestivalen. (Tur för Vide att han slapp se eländet! Jag tänker följa hans exempel nästa år. Jävla skittävling.)

Ah, jag vill bestämt hävda att livet är fantastiskt. Det låter så banalt och löjligt att säga det så, men jag kan inte göra annat. Det har regnat skit över mig på senare tid, den ena krisen har avlöst den andra, men ändå kan jag finna enorm lycka i vardagliga småsaker, på ett sätt som jag aldrig gjorde förr. Jag gör det hela tiden nu, även under mörka stunder. Om inte det är ett tecken på lycka så vet jag inte vad.

Som sagt: banalt och rentav löjeväckande, men det gör det inte mindre sant.