Take a sad song and make it better
Stockholm har fått vänta så länge, men idag blev det äntligen av. (Även om jag egentligen hade velat hinna med så himla mycket mer. Det får bli nästa gång helt enkelt.)
Jag har fått träffa mina älskade små systerdöttrar på riktigt, utan syrgasmasker och neonatalpersonal. Har fått röra vid dem. De har blivit så stora (2,5 kg) och ändå är de fortfarande så ofattbart små. Tårarna var inte långt borta, vill jag lova.
Jag och Aina.
-
Det har varit en fantastisk dag på alla vis. Förutom att den var för kort. Det är alltid så nuförtiden. Dagarna är alltid för korta, veckorna för fullplanerade. Jag hinner sällan med det jag verkligen vill göra. Jag efterlyser mer tid, mindre pusslande och kortare avstånd. Och en lägenhet i Stockholm, om vi nu ändå ska önska oss saker.