jag satt uppe och skrev halva natten. det är en sådan fantastisk känsla när det flyter på (och framför allt när jag känner mig nöjd med resultatet). det var längesedan jag hade en sådan natt. men följaktligen var jag alldeles för trött för att gå upp tidigt och socialisera mig på öppna förskolan idag. känns tråkigt, det hade varit mysigt. wellwell, bättre lycka nästa vecka?

-

en långpromenad i novemberfrosten skulle för övrigt inte sitta helt fel nu. jag vet, jag klagar mycket över vinterhalvåret, men det finns en liten del av mig som tycker att det här med att frysa i mörkret är ganska trevligt. jag är nog en obotlig nordbo trots allt.

man skulle kunna tro att sömnen blir fruktansvärt lidande när man har en nyfödd i huset. jag var förberedd på det värsta. men vide är jordens snällaste och finaste lilla pojke och inatt lät han mig sova ända till kl. 07! (då var jag visserligen rädd att jag skulle få mjölkstockning eftersom han inte hade ätit på 6 timmar... men ur sömnsynpunkt var det ju helt förträffligt.) så ja. sömnbrist har liksom inte varit ett problem för mig.

jag minns inte när jag senast tog en middagslur. på bb kanske, förlossningsutmattning och så vidare. det har inte behövts efter det. men idag var jag tvungen att lägga mig och sova mitt på dagen. trots att jag fått sova en hel natt innan. logik tack?

-

jag vaknade av att ett jättepaket trycktes ner i brevinkastet. (hur fick det plats? det undrar jag verkligen. kan det vara så att vår brevbärare är en trollkarl?)
greys anatomy säsong 6.
private practise säsong 1.
alla ensam hemma-filmerna.
(det sistnämnda var jespers beställning, inte min.)

bara sisådär 3 dagar försenat. TACK cdon! tack.
men nu är jag lycklig.

(tänk om man kunde sova sådär...)

gårdagen spenderades hemma hos lina&mats med gorgonzolaoxfilé, lite vanligt hederligt kaos och en massa mys. när vi skulle promenera hem mitt i natten hamnade vi mitt i någon slags blötsnöstorm. vide sov hela vägen.

idag firade jesper sin första fars dag. av vide fick han att leva och dö som joe strummer av marcus birro. (vide behövde dock lite hjälp med själva inhandlandet och inslagningen...) då blev pappa glad. sedan åkte vi till norberg för att hälsa på jespers mormor och morfar. det var mysigt.

tre fina gubbar.

nu känner jag mig halvdöende och ska bara sätta tänderna i en kebab innan jag kraschar i säng och säger adjö till den här helgen.

är det något jag avskyr (bortsett från snöslask och oplogade trottoarer då) så är det när saker inte blir som jag tänkt mig. jag är nog lite lätt autistisk på så vis. eller kanske är jag bara ett helt vanligt kontrollfreak. jag vet inte. men när saker tar en helt annan vändning än den jag byggt upp i mitt huvud - då får jag ångest. ordentlig ångest.

som när de möblerar om i en affär som jag ofta besöker. sånt kan göra mig galen. då vill jag gå därifrån. eller som när någon sagt att hon/han ska ringa och sedan inte gör det. då tror jag att människan i fråga hatar mig. eller som när man sagt att man ska göra något på ett visst sätt och det sedan inte alls görs på det sättet. då vill jag inte göra det överhuvudtaget.

jag och jesper bråkar ytterst sällan nuförtiden, så sällan att jag aldrig kan säga när vi bråkade sist. men när vi väl bråkar så har det allt som oftast med att göra att någonting inte blivit som jag tänkt mig.

en av mina små egenheter.
kanske berättar jag om fler vid något annat tillfälle.

jag är insnöad. bokstavligt talat. västerås är en jäkla skitkommun där man prioriterat sänkta skatter framför ordentlig snöplogning. och eftersom enorma snövallar nu har ersatt trottoaren härutanför så är det ett dödsdömt projekt att försöka ta sig ut med en barnvagn. tack västerås kommunfullmäktige. tack. TACK! tack.

så. insnöad som jag är så har jag idag inte kunnat få min dagliga promenad och har därför inte haft något vettigare för mig än att titta på house, äta kakor, lyssna på cat stevens och få finbesök av johan&jenny en liten stund. det sistnämnda var i och för sig väldigt mysigt. vide passade på att först bli tokförbannad och sedan bajsa ordentligt i johans famn. (alla som träffat johan kan förstå det hysteriskt roliga i detta scenario)

slutsats: trots promenadbrist har det varit en ganska fin dag.

det slog mig ikväll:
jag har inte rört min gitarr på ett år.
det var lite av en skrämmande insikt.

-

skrämmande insikter förresten.
jag har fått några stycken det senaste dygnet.
skev inaktuell självbild, påverkan från diverse olika lärare jag haft genom åren... det gör mig arg och ledsen att inse att jag gått omkring och haft en totalt snedvriden bild av mig själv i flera år, och att största boven i dramat är skolan. skolan som ska hjälpa ungdomar att utvecklas - i själva verket är det precis tvärtom. skolan hämmar.

och det faktum att det aldrig slagit mig förrän nu.
det faktum att de jävlarna har kommit undan med det under hela min skoltid.
det är nästan värst av allt.

jag önskar att mitt högstadie-jag hade insett sanningen.

idag har vi fått spontant finbesök av mina föräldrar, storasyster och hennes son tage. det var en riktig snabbvisit -
vi åt lunch och fikade tillsammans innan de åkte vidare. jag älskar när de kommer hit, men jag blir så fruktansvärt ledsen varje gång de åker härifrån. separationsångesten som bosatte sig i mig under graviditeten har fortfarande inte släppt. och jag tror inte att den någonsin kommer att göra det...

men redan imorgon får vi finbesök igen. då kommer nämligen söta emma och lille harry hit! mysigt värre! jag har en känsla av att vide kommer att se gigantisk ut brevid harry... spännande!

sovmorgon. vagnpromenad i krispig novemberluft. lord of the rings-extramaterial. skrivblock som äntligen fylls på med ord och (let's face it) malplacerade stycken. novemberspellistor. tända ljus. glädjande sms. nya pocketböcker att lägga i att-läsa-högen. coca cola och marabouchoklad. en himlars massa videgos. 

man kan säga att det har varit en exceptionellt fin lördag.

 
(den stackars lille pojkvaskern har fortfarande en alldeles för stor mössa. men tro det eller ej - han verkar faktiskt gilla den. dessutom är han löjligt söt i den.)

 

det är fredag, min nya tröja är skön och röda strumpbyxor gör mig glad. 

-

och ikväll tänder jag ljus och gömmer mig för kylan under täcket.
nostalgin kommer på besök och jag hatar det, men så är det.
höstminnen som vill knäcka mig, men som jag kämpar emot.
det finns ingen fagrare glans någon annanstans, för livet är här och nu
det är egentligen bara här jag vill vara.
och det behöver jag inte ens kämpa för.

-

det har gjorts en paus i skrivandet
men jag tror att ikväll är en enastående kväll
för att ta tag i det igen.

-

(you stupid fuck, you need to come back)

 
grabbarna myser i soffan. vide tycker att flaskan är nästan lika bra som den äkta varan.


det är inte ofta jag suktar efter egentid. men idag kände jag att det var dags att prova hur det känns att vara ifrån min lilla vide i några timmar. och jesper ville ha lite "karl-tid" med vide. så blev det. vi pumpade ur mjölk så att jesper skulle kunna ta hand om matningen under tiden, och sedan satte jag musik i öronen och tog en promenad till stan.

jag hade nästan glömt hur det kändes att gå i affärer utan att behöva tänka på att krångla med vagnen i smala gångar och rulltrappor. det var en skön känsla. jag fyndade en grå tröja, en svart klänning och lite strumpbyxor. njöt för fulla muggar av att kunna handla kläder i min gamla vanliga storlek för första gången på 10 månader. strax under två timmar gick det bra. sedan började jag känna saknad så fort jag såg en barnvagn. då rusade jag hem och kramade vide tills han skrek för att komma loss.

det här med egentid är uppenbarligen inte riktigt min grej.

jag blir återigen alldeles kallsvettig när jag inser hur snabbt tiden svischar iväg. idag fyller vide en månad. en hel månad?! han låg ju nyss och skrek på mitt bröst, kladdig och pytteliten. (nåja, så liten var han väl inte, men jag hade ju trott att han skulle vara rena dunderklumpen, så för mig var han pytteliten) och lyckan var total redan från första stund.



en del av mig tycker att det känns helgalet att det är en hel månad sedan, det kändes ju som igår! men samtidigt är tillvaron med honom så självklar. det är redan omöjligt att föreställa sig en värld där han inte finns. den vackraste stunden i livet var den när du kom och jag ser redan fram emot resten av livet med honom.

jag önskar bara att tiden kunde sakta ner litegrann. bara så att jag hinner med.