tell me why i don't like mondays
hittills har jag tillbringat den här första novemberdagen med att bråka med försäkringskassan (jag vann!), äta skink&purjolökspaj, lyssna på the views nya låt, prata med fina storasyster i telefon och försöka intala mig själv att det är okej att ta det lugnt resten av dagen. jag jobbar fortfarande på det sistnämnda...
15:14:28oh when we were seventeen the sky was always tangerine
idag har vi varit på 2-årskalas hos vides kusiner, promenerat en bit och avslutat dagen med stans godaste kycklingpizza (bakad av stans gulligaste pizzabagare. vänsterpartist är han också, så det är onekligen ett plus.)
fin helg med andra ord.
...torsdag sitter jag i tankar
jag fick i alla fall bekräftat av bvc-sköterskan att antibiotikan jag äter inte påverkar vide mer än att han kanske blir lite lös i magen. och det är väl visserligen inte roligt att vara lös i magen, men jag tror i ärlighetens namn att han påverkas mer negativt av att ha en deprimerad mamma som inte vill visa sig bland folk. såå nu kan jag äntligen känna mig lugn gällande den biten. känns bra. brabrabra.
-
(och hej&hå vilken massa bebisprat det blir i den här bloggen... suck.
händer det något roligt framöver? skivsläpp? filmsläpp? någon som vet? tips?)
onsdagsbetraktelser
men jag har i alla fall lila strumpor på mig.
alltid nåt.
(och snart kommer annapanna hit! på fredag närmare bestämt. jag längtar!
som jag har saknat min tigermuffin!)
it's raining men...
-
nåja. idag har jag varit och hämtat ut mina läskiga acne-piller. ska ta första dosen ikväll. känner mig riktigt nervös. men samtidigt - vad tusan! det är klart att man måste lita på läkarna om de säger att det är okej att äta dem och amma samtidigt. hur var det med hönseriet nu igen? skärpning nu, sandra!
good day sunshine
min son är redan ett beatles-fan. såklart. vad annat kan man vänta sig?
min älskling har ett hjärta av snö, så vitt som renaste lenaste puder
nu har vide äntligen fått träffa sin gammelmormor kerstin. det var ett vackert möte och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan de får tillfälle att språka igen. 
själv är jag ganska urlakad, min mage samarbetar inte riktigt ikväll och jag känner mig ganska hängig. prickiga filten och de julröda duntofflorna har blivit mina närmsta bundsförvanter. får man vara såhär frusen?
dessutom lade vide en enorm kräka över hela mig nyss. kan det ens få plats sådär mycket i den lilla kroppen undrar jag? där fick jag minsann för att jag råkade nämna att han aldrig kräks...
hejjagäreländigsåsnällabjudmigpåglassellernågot?
det gör inte ont så länge du är med mig
långpromenader är det finaste jag vet.
sparka löv, konversera om diverse viktigheter och oviktigheter,
vara på väg, överallt och ingenstans.
det gör inte ont om det piskar ett regn eller bränner en sol och så vidare.
finare än så blir det inte.
och imorgon får vi finbesök från norrköping.
finare än så blir det verkligen inte.
en bitter känsla sitter av sitt straff
idag blev det en promenad ner på stan för att hitta en ordentlig mössa till vide (vi hade två, men den ena är för liten och den andra för stor. vilka är oddsen?) och där sprang vi på min gulliga barnmorska. det var kul. jag kommer faktiskt sakna att gå till henne.
ikväll ska vi göra hemmagjord biff med bambuskott och jag ska äta alldeles för mycket godis och älska det faktum att det är fredag. jag vet att det inte borde göra någon skillnad för mig om det är tisdag eller fredag, men det gör det ändå.
dock finns ett litet irritationsmoment kvar:
spotify fungerar inte? why oh why?
fall over again
bara för att det regnar lite vita flingor i fem minuter så betyder det INTE att första snön har kommit. man kan prata om första snön när marken börjar färgas vit, innan dess räknas det inte.
det är höst fortfarande. åtminstone i västerås. ge er nu.
(och hej jag är visst lite retlig idag. ursäkta så mycket.)
att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du
beautiful boy
i've got you under my skin
MEN inget mer tänkande ikväll.
någon måtta får det ju vara, eller hur?
istället har jag lite pyssel på gång. jag är sämst på att pyssla egentligen, men jag tycker att det är alldeles förträffligt roligt när jag väl kommer mig för. (när jag väl har tålamod vill säga).
it's a tragedy
jag satt i godan ro och åt mina älskade maryland cookies.
plötsligt stoppade jag in en kaka i munnen som smakade JORD!
det var minst sagt traumatiskt.
hur ska jag nu någonsin våga äta maryland cookies igen?
it's a common thing to be out of line
men inatt var han inte så charmig om jag ska vara ärlig.
(han är fortfarande världens finaste, men jag föredrar när han sover om nätterna)
men ja. sömnlös natt = trött sandra.
jag som hade tänkt gå ut och promenera i det fina höstvädret. tji fick jag!
nu blir det soffan och vide-gos och gilmore girls hela dagen istället.
men det är ju inte heller helt fel.
je regrette je regrette
jag hade bestämt mig för att inte bli en sån där neurotisk överbeskyddande hönsmamma. åtminstone göra allt jag kunde för att försöka förhindra det (dock insåg jag väl ganska tidigt att det var dödsdömt - jag är lite hönsig av naturen och alla läskiga mammahormoner underlättar inte direkt).
så idag trängde jag undan allt mitt bättre vetande och tog med mig min 12 dagar gamla bebis till ica maxi. en fredageftermiddag. (detta efter att först ha ögnat igenom smittskyddsinstitutets hemsida och konstaterat att inte ett enda fall av RS-virus rapporterats i västmanland den här säsongen. hej hönsmamma!) och jag lovar er att jag aldrig har mått så dåligt i hela mitt liv. hostande folkmassor och intelligensbefriade människor som nödvändigtvis ska ställa sina kundvagnar på tvären mitt i gången... och hela tiden känslan av att om vide skulle dö av RS-virus så skulle det vara mitt fel för att jag inte ville vara överbeskyddande och så skulle jag behöva ta livet av mig. kort sagt - en mardröm!
hädanefter ska jag försöka komma ihåg att det helt enkelt inte är värt ångesten.
jag ÄR en neurotisk överbeskyddande hönsmamma. det är bara att förlika sig med det.
klagomål
och världen förtjänar inte dig
det är så jag säger det
du är det finaste jag vet
baby i'm the worrying kind
det gör mig så fruktansvärt ledsen och rädd att läsa sånt här.
det får mig att bara vilja stoppa in vide i magen igen. varmt och tryggt.
inga läskiga vilt främmande män med kniv som plötsligt kan komma och rycka honom ifrån mig mitt på stan.
och det får mig också att fundera över hur tusan det här ska gå.
jag blir ju orolig bara när han hickar.
hur ska jag orka leva med en kronisk känsla av oro för resten av livet?
EDIT!
åh, allt slutade väl.
gud vad skönt.
luften bor i mina steg
idag tittade höstsolen fram små stunder, så då passade vi på att ta en promenad och låta vide premiäråka i vagnen. han tyckte det var jättemysigt! eller så var han bara likgiltig? han sa inte ett pip på hela vägen i alla fall. duktig kille!
(förresten! ni som inte lyssnat på carl barâts nysläppta soloalbum än måste göra det. det är ett mästerverk!)
