Hang with me
Nu har jag bestämt mig.
Den här bloggen (och blogg.se, framförallt) har gjort sitt.
I framtiden hittar ni mig på
http://regnsjuk.blogspot.com
Jag hoppas innerligt att ni hänger med?
23:14:59Och blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det
Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj
Livet i korthet:
- Jag hade glömt att det finns något som i folkmun kallas sommarvärme. Här. I Sverige. Där större delen av året präglas av snökaos. Ganska trevligt att bli påmind dock.
- Knästrumpor och blommiga klänningar gör mig glad.
- Min son gillar att vända kepsen på sniskan.
- Jag har försökt säga åt honom att det är töntigt.
- Han lyssnar inte.
- Kylskåpskallt vatten. I blåtonade flaskor. Med kondens. Oh, the flashbacks...
- Jespers fisksoppa är att dö för.
- Någon dag ska jag försöka bli frisk från mitt colaberoende. Inte idag dock.
- Jag gick förbi högskolan och insåg att jag vill börja plugga. På momangen.
- I'm from Barcelonas nya album är sommar. Och mycket bättre än det förra.
- Jag får panik på att blogg.se alltid ska ta hundra år på sig att publicera mina inlägg nuförtiden. Snart skiter jag i detta och börjar om på nytt på blogger eller wordpress istället. Klåpare.
- Tråkigare sammanfattning än denna får man leta efter.
We need more time
Barnet kryper! På riktigt alltså. Tidigare har det varit någon slags säl-stil på det hela. Han har mest hasat sig framåt. Men nu går det undan. Han kryper, försöker ställa sig upp hela tiden, sitter på knä (?!) och jag tror att det egentligen är ganska tidigt för den sortens strapatser. Jag är livrädd att detta ska betyda att han blir tidig med att gå också. Jag tror inte att mammahjärtat klarar av hur många drulla-i-golvet-historier som helst innan han blir mogen nog att inse att man måste parera när man börjar tappa balansen. Herregud. Vänta tills du vet vad du gör, snälla lilla gossebarn...
Och det är en lång väg hem
Ibland känner jag bara att hela min person är alldeles för av naturen kaotisk för att klara av hela mamma-uppgiften. Inget av det här jag nämnde ovan är ju egentligen Vides fel. ALLTING gick ju fel på grund av min organisatoriska förmåga (eller bristen därav snarare). Pjuh. Lär man sig någonsin?
-
Förresten, apropå ingenting särskilt:
Jag kände att det var dags att uppdatera min länklista (2009 års version var inte särskilt utförlig, om man säger så). Jag läser ju mååånga bloggar, men favoritställena där jag hänger mest, finns alltså nu under rubriken "Länkar". Ta er gärna en titt, det finns så många fina människor där. Och jag ska försöka bli lite duktigare på att uppdatera den i fortsättningen.
Låt mig behålla det här
Hmm.. Vems son?
-
När Jesper kom hem från jobbet tog vi en lång promenad i solen. Jag älskar att det är maj, att häggen blommar och att livet känns sådär fint som det alltid gör i maj. Men jag skulle önska att tiden kunde lugna ner sig lite. Jag vill stanna upp här ett tag, leva i allt det fina och ta till mig av det. Men dagarna springer förbi och innan jag vet ordet av har häggen blommat över, gräset börjar bli brunt och hösten gör entré. I'm the kind that sees sun and brings an umbrella. Det är dumt att tänka i de banorna, jag vet. Riktigt så snabbt går det ju inte heller. Men det är tamejtusan inte långt ifrån...
Each time I think I'm close to knowing, he keeps on growing
Ibland blir kärleken liksom för stor för mig att hantera. Ni vet, innan man får barn får man höra från höger och vänster att det inte finns en kärlek lika stor som den man har till sitt barn. Och jag förstod väl alltid att det skulle vara något extra. Men detta? Nej. Aldrig ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en människa kunde känna såhär mycket.
Den där känslan av att det gör fysiskt ont i mig när han skrattar, för att jag ju vet att han förr eller senare kommer att SLUTA skratta. Jag vill ju aldrig att han ska sluta skratta. Jag vill aldrig att han ska få ont, varken fysiskt eller psykiskt. Jag vill bokstavligt talat bita huvudet av den som så mycket som rycker ett av hans fina små hårstrån från hans lilla huvud. Jag vill skydda honom från allt hemskt, allt dåligt, och det dödar mig inifrån att jag vet att det inte går. Och varje gång han skrynklar ihop sitt lilla ansikte, varje gång tårar trillar ner för hans runda äppelkinder, känns det som om någon sliter ut mitt hjärta och sedan stampar med all sin kraft på min fot. Det är vidrigt. Och hjärtskärande vackert. För det är ju så - att få känna såhär för en annan människa, för min son, är det vackraste jag varit med om.
Ibland blir jag tokig på honom. Ibland, när han som nu befinner sig mitt i en utvecklingsfas och skriker i vredesmod av anledningar som bara han vet, ibland när han dreglar sönder min fars gamla musiktidningar från 70- talet för att de ser extra smaskiga ut, ibland när ingenting kan göra honom nöjd... Ja, jag blir tokig. Men så fyrar han av ett leende, attackerar mig med små bebisarmar och slempussar, uttalar ett klockrent "Mamma!" och DÄR dör jag sötdöden, varje gång.
Jag kan dö litegrann inombords av att veta att han inte alltid kommer att vara min lilla bebis, att han en dag kommer att bli tonåring och sedan vuxen och inte vilja ha sin gamla morsa med sig överallt, att han inte kommer att dela med sig av sina tankar, känslor, upplevelser, att han inte alltid kommer att tycka att jag och Jesper är de viktigaste människorna i hans liv... And so on.
Det är egentligen lönlöst för mig att försöka sätta ord på det här. Textdesign-dropout, författarwannabe och ordnörd i största allmänhet, men hur jag än försöker sätta ord på det här fenomenet så låter det bara pretentiöst, klyschigt, larvigt. Onödigt rentav, för ni som har barn vet ju, och ni som inte har det kommer ändå inte att kunna förstå precis vad jag menar förrän ni är där.
Ah. Huvudbudskapet i den här osammanhängande känslospyan, det jag skulle säga från början, innan jag råkade sväva iväg:
Han är det finaste jag har, och kärleken är så mycket större än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, större än jag egentligen kan hantera. Och ibland måste man få ur sig sånt, till exempel på en blogg, för annars spricker man. Sådetså.
Oh my
Kvällssol
Någon måste luras med mig idag. Inte är det väl måndag? Det känns ju söndag, långa vägar. Men måndag känns rätt okej ändå. Ikväll ska det bli En unge i minuten, chicken nuggets och, faktiskt, kvällssol. Finfint.
Under dagen har jag försökt förstå mig på det här med barnomsorg och kikat runt på hundratals olika förskolors hemsidor. Jag har vägt för-och nackdelar med Waldorfpedagogik (läskig sekt eller konstnärligt stimulerande? Jag kan då inte bestämma mig), Ur-och-Skur, jämställdhetsfrågor och föräldrakooperativ. Det sistnämnda känns faktiskt otroligt lockande. Det är en svår nöt att knäcka, men vi ska nog få ordning på den saken också. Tur att vi inte har bråttom.
Oh please please believe in this oath of allegiance
Med händerna på ratten och en sovande son i baksätet, med skogar och åkrar svischande förbi i 100 km/h på en ensam landsväg, med Avi Buffalo i högtalarna och med min älskade i passagerarsätet, kom det som en blixt från en klar himmel. Jag tänker mycket när jag kör bil, på gott och ont, och dagens köra-bil-insikter var både sköna och hjärtslitande. Jag gillar egentligen inte kryptiska formuleringar, men: jag är medveten om felen jag gör, och jag har alla intentioner att sluta göra redan svåra saker ännu svårare. No hard feelings och I will always be your soldier. Det är ett löfte. Allt för dig. Så kan vi sammanfatta det.
Norberg var i alla fall fint - god mat, fina människor, småstadsmarknad och nostalgikänslor - men förbannat kallt och jag höll på att förfrysa inifrån. Jag såg snöflingor! Det var nästan traumatiskt. Men en fin dag, allt som allt.
Jag vill inte verka jobbig eller så
Så fort jag ska försöka förklara något blir det ändå bara fel. Otillräckligt, överflödigt, klyschigt så in i bängen. Och alltid den där förbannade känslan av vräkighet, att jag säger för mycket. Nej jag orkar inte. Jag tycker om er, ni betyder så fasansfullt mycket, gårdagen var fin, och så lämnar vi det så. 
-
Idag är det valborgsmässoafton, och med tidigare års erfarenheter i bakfickan kan jag med glädje konstatera att jag inte kommer att fira spektaklet på något annat sätt än med mina älskade karlar härhemma. Vide har varit hos sin farmor inatt, så när han kommer hem tänker jag pussa honom fördärvad, så mycket som jag saknat honom. Jag misstänker att jag kommer att ha fullt upp med ovan nämnda aktivitet hela kvällen, och helt ärligt - bättre sätt att fira vårens ankomst finns inte.
Imorgon lånar vi en bil och hälsar på fina människor i Norberg. Det blir också fint. Men inget 1 maj-tåg för min del alltså. Jäklar. Jag som skulle börja engagera mig mer. Nästa år kanske?
Min längtan är sån som ingen har haft
Jag skulle försöka mig på det här med att gå till frisören. Det har ju varit lite dåligt med den sortens utflykter de senaste åren (sista klippningen var i juli 2009, you get the picture). Så idag har jag blivit av med enorma mängder hår. Ändå ser jag ut precis som innan, tycker jag. Med lite mer lockar bara. Men hej, jag gillar det. Tror jag.
Vide somnade tidigt ikväll, så nu tänker jag äta mitt torsdagsgodis och läsa lite Vindens Skugga. Roligare än så blir det inte. (Inte ikväll åtminstone).
Yummy yummy yummy I've got love in my tummy
Särskilt vackert blev det inte, så ni får ingen bild. Men det blev gott. Och det var ju liksom huvudsaken.
In search of Peter Pan
Barnet sover, vi sitter i vardagsrummet, lyssnar på Kate Bush på låg volym. I övrigt är det tyst och jag kan inte riktigt låta bli att tycka att det känns fint att vara vid liv en dag till. Sedan läser jag en av mina många favoritbloggar och klumpen i magen kommer tillbaka. Jag tål inte ovissheten, inte ens som utomstående. Jag skulle vilja veta att allting ordnar sig, att världen inte kan vara så grym. Hur värdena ändras när sjukdomar kommer och hur jag plötsligt märker att jag bryr mig alldeles för mycket om människor jag egentligen inte ens känner.
Men inte bara det. Det kommer också påminnelser om att sluta ta för givet. Fanimej, jag ska aldrig mer ta för givet. Jag brukar förbanna mig själv för att mina känslor bubblar ut lite för lätt ibland, men det är slut med sådant. Jag ska inte skämmas över mina känslor, jag ska inte skämmas över att de bubblar över. Och det borde inte ni heller göra. Bubbla mer! Ni kan aldrig veta innan när det kommer att vara försent.
My sweater is itching, my shoes are too small
Jag köpte nya Converseskor idag. Helvita. Nya skor behövdes och jag har velat ha sådana länge. Så idag tänkte jag: "Screw you, plånboken, jag får väl lära mig att äta kålsoppa" och så köpte jag dem. Jag älskar dem. Men en liten del av mig rodnar en aning när jag flanerar runt på stan med dem. Kommer på mig själv med att tänka att det är ju inte så himla rock'n roll med självlysande skor. Men det lilla problemet är nog snart ur världen, om jag känner mig själv rätt. 
(Nya skor och en Videung. Mer kan man knappast begära.)
Isn't it good, norwegian wood?
Ikväll har jag och fina Ida varit på Elektra-bio. Jag har äntligen fått se filmatiseringen av min absoluta favoritbok, Norwegian Wood av Haruki Murakami. Och jag blev inte besviken. Jag saknade ett par av mina favoritdialoger, men det gjorde inte överdrivet mycket. Allt annat vägde upp den lilla detaljen, med råge. Åh. Se den.
Efter biobesöket blev vi hämtade av Jonathan och vi köpte med oss sushi och åkte hem till Jesper och Vide (som för övrigt sov som en stock vid det laget. Vide alltså. Duktig kille!) och jag tror att vi allihopa spillde ut soya över bordet vid ett eller flera tillfällen. Kvällen avslutades med en liten tedrickarstund och nu börjar ögonen gå i kors, så jag misstänker att det är dags att göra Jesper och Vide sällskap i sovrummet.
En liten fågel twittrade i mitt öra...
Minnen av aprilhimlen
Den här sortens dagar borde aldrig få ta slut. Ni vet, när allt bara är så satans jävla fint. Sommarvärme, hur allt doftar vår, årets första uteglass, långa promenader utan något särskilt mål, bara för att man inte vill sluta gå. Och att till slut ändå sätta sig ner på en bänk och betrakta omvärlden och känna solen mot vinterblek hud. Så blev det vår igen, det trodde jag aldrig och hur fantastiskt glad jag är över att jag kan uppskatta det till fullo. Det är den här sortens dagar som gör mig levande, klyschigt men sant.
Min favoritplats i hela Västerås är faktiskt centralstationen, otippat nog. Jag gillar det grådaskiga, industriområden, tegel och betong på andra sidan spåret och det faktum att ingen annan skulle få för sig att gå dit, utom för att åka därifrån. Det gillar jag också - möjligheten att åka iväg om man skulle vilja, det är bara att hoppa på ett tåg eller en buss mot vartsomhelst. Just nu är jag nöjd här, och vill egentligen inte vara någon annanstans, varken fysiskt eller situationsmässigt. Men jag gillar att ha möjligheten. Jag gillar friheten i att åka, men något jag gillar ännu mer är friheten i att stanna kvar.
Jag hatar blogg.se
I like my new bunny suit, when I wear it I feel cute
-
Visst ska det förresten föreställa påskafton idag? Jag måste säga att det känns underligt att inte vara med familjen på påskafton. Såhär dags brukar vi sitta i min barndoms vardagsrum och äta köttbullar och sill och diskutera obsceniteter med nyanlända stackars pojkvänner (Jesper hade det inte lätt när han var ny i huset, och nu verkar Idas Axel stå på tur, stackarn) och det känns bra sorgligt att omständigheterna krävde planändringar i år. Nästa år tänker jag inte låta något stå i vägen för den traditionella påskmiddagen, sådetså.
