födelsedagarna var ju alltid magiska när man var liten. det var långt innan åldersnojan satte in och det var fortfarande underbart att få vara i centrum. jag minns tydligt en födelsedag, kanske var det min sjunde, då allt doftade jordgubbar. det här är konstigt, för jag fyller år i februari och vad jag vet är det väl ganska knepigt att få tag på jordgubbar den tiden på året. kanske var det en konstgjord doft, men jag minns tydligt att det doftade jordgubbar hela dagen. jag hade kalas för mina kompisar och mamma hade lyckats sy ihop någon slags tyllhistoria med rosor av silkespapper som hon hängde upp på väggen ovanför min stol. jag fick känslan av att jag var en prinsessa på en tron. i present fick jag disneyfilmen om robin hood. jag tror att den dagen kvalificerar sig som min bästa födelsedag. inte för att något särskilt hände egentligen. bara jordgubbsdoften. den var magisk.

den här typen av väder kan göra mig tokig. när det aldrig riktigt blir dag, när man tittar ut genom fönstret och världen ser så äckligt kall ut att man bara vill dra täcket över huvudet och vakna när det är vår igen.

vår ja. jäklar vad jag längtar efter våren. långa barnvagnspromenader UTAN snömodd och otympliga vinterjackor. solsmekningar på kinden. himmel blå himmel blå och prickiga kjolar och jordgubbsmilkshake i solen. kom sommarnätter under stjärnor kom och musikmusikmusik.

men istället har vi minst 3 månader av gråvinteräckel framför oss.
yeih.

jag hade inte tänkt dela med mig av min förlossningsberättelse här. för det första - vem kan tycka att det är intressant? och för det andra - det är ju en ganska personlig grej. men nu har jag våndats inför den här punkten i flera dagar. vad skulle jag annars skriva om? för det här ÄR ju mitt absoluta favoritminne. så här kommer den. berättelsen om när vide kom till världen.

-

klockan var ca 22 på lördagkvällen den 2 oktober. jag åt skink&purjolökspaj och tittade på gilmore girls när de diffusa förvärkarna jag hade haft hela dagen plötsligt ersattes med något betydligt mer påtagligt och jag började inse att "nu händer det!". en regelbunden smärta som strålade ner i högra ljumsken. det var ju inte hur jag hade tänkt mig att det skulle kännas men ändå visste jag direkt.

ett par timmar senare ringde jag till förlossningen. jag är inte den sortens människa som visar att jag har ont i första taget, så barnmorskan jag pratade med förstod nog aldrig riktigt allvaret i situationen. hon trodde nog att jag var en typisk hispig förstföderska som inte kunde känna skillnad på förvärkar och riktiga värkar. "ta två alvedon och ett varmt bad" tyckte hon. jag hann knappt tappa upp badvattnet innan jag började känna ett enormt tryck nedåt. min första tanke var att jag höll på att bli magsjuk. höjden av dålig timing liksom! nästa tanke var panik - det var ju precis såhär jag hade hört folk beskriva krystvärkar!

jag låg på sängen och hulkvrålade så fort det kom en värk, det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det. jag blev rädd att jag skulle behöva föda barn hemma i sovrummet. och jesper förstod att det här minsann inte alls var några förvärkar. han ringde förlossningen och vi fick komma in. väl där konstaterade man att jag var helt öppen. barnmorskan jag hade pratat med i telefonen kände sig nog lite dum.

jag blev inlagd på förlossningsrummet och provade lustgas. den hjälpte inte ett dugg, det enda som hände var att jag kände mig totalt utmattad och inte orkade någonting. jag lade ifrån mig den och bestämde mig för att jag minsann skulle klara av det här utan någon smärtlindring.

man skulle kunna tro att det bara skulle vara att trycka ut bebisen när jag ändå var helt öppen. så enkelt var det ju tyvärr inte, eftersom allting hade gått så snabbt. min kropp var redo men det var inte bebisen. han ville hellre vara kvar därinne. det tog flera timmar och värkstimulerande dropp innan jag äntligen fick börja krysta aktivt. (jag lovar, det är ingen höjdare att försöka hålla emot krystvärkar i 6 timmar). vid det laget var bebisen stressad och hjärtfrekvensen gick ner och det började bli bråttom att få ut honom. det tillkallades förlossningsläkare och någonstans i bakgrunden hörde jag hur man började prata om sugklocka. det var droppen för mig. här skulle minsann inte användas någon sugklocka! jag tog i och ansträngde mig som jag aldrig ansträngt mig tidigare i mitt liv - och plötsligt sa det slurp! och så var han där.

jag behövde inte ens titta efter. jag visste där och då att det var en pojke. konstig känsla, men precis så var det. och när barnmorskan frågade om vi hade något namn så behövde jag inte ens fråga jesper vad han tyckte. vi hade flera namn på lager men det var en liten vide, ingen tvekan om den saken. och jesper hade känt likadant. 

det gjorde förjävligt ont, men jag har aldrig varit med om något häftigare. och det, mina vänner, är och förblir mitt absoluta favoritminne.

lördagkväll med underbara så mycket bättre, en skål med godis, korsord och ett kök som äntligen går att vistas i. och för en liten stund glömde jag nästan bort hur orättvist livet kan vara ibland. men sedan fick jag en påminnelse via sms. det är väl bara att hålla tummarna för att allt blir bra i slutändan, antar jag.

efter en fruktansvärd natt börjar jag sakta bli mig själv igen. vide tyckte att det var en alldeles förträfflig idé att vara klarvaken och gnälla hela natten, för att sedan somna först vid 06.30. hans stackars mamma höll på att bli skogstokig. lyckligtvis har han vägt upp hela den incidenten med att vara världens snällaste och gladaste bebis hela dagen idag istället. tur för honom!



annat som händer:
- julstädning
- bob dylans julskiva (kärlek)
- extreme KÖK makeover (nåja, så extremt kanske det inte blev)
- fredagskänsla ut i fingerspetsarna

måndag: återbesök hos barnmorskan
tisdag: hemlis
onsdag: jesper fyller år
torsdag: stockholm
fredag: eventuellt linneabesök, annars inga planer
lördag: samma
söndag: familjesammankomst i enhagen

ehm. tråkig punkt.

återbesök hos min fina barnmorska idag. det mesta såg bra ut och hon berömde mig massor för hur bra jag klarade av förlossningen. jag blir så generad av sånt där, men det var faktiskt ändå trevligt att höra. jag tror jag blev några centimeter längre där jag satt. och nu, åtta veckor senare, fick jag även beskedet att jag inte alls hade någon graviditetsdiabetes när det begav sig. bättre sent än aldrig?

men! nu kan jag äntligen få börja träna igen!
hej friskis, har du saknat mig?